Visst kan de rika betala mer skatt
Mitt i långhelgernas nyhetstorka passar Timbro på att presentera en rapport om skatterna. Den borgerliga tankesmedjan har låtit en doktorand i nationalekonomi räkna på effekterna av regeringens skattehöjningar på inkomster över 50 000 kronor i månaden, och resultatet lever upp till förväntningarna.
I stället för ökade inkomster på nästan tre miljarder kan Magdalena Andersson enligt Timbros kalkyl förvänta sig att skattehöjningen kostar statskassan miljardbelopp.
Blir som det brukar
Det blir som det brukar när borgerliga tänkare får fundera. Sänkta skatter skapar välfärd, höjda skatter urholkar den. Idén kan verka bakvänd, men det är verkligen inte ny.
Den som intresserade sig för politik i början av 1990-talet kunde inte komma undan något som kallades Lafferkurvan. Enligt anhängarna påstods den visa hur skatteinkomsterna faktiskt skulle stiga om skatterna sänktes. Omvänt skulle förstås höjda skatter innebära att de offentliga finanserna urholkades.
Om bara skatterna sänktes skulle människor spotta i nävarna, sluta skattefuska, ta sig an hederligt arbeta och bidra till samhället. Högavlönade ansågs särskilt känsliga, så deras skatt borde förstås sänkas mest. Det kallades dynamiska effekter och skulle både befria svenskarna och få välfärden att blomstra.
Borg gjord upp med pratet
Man kan väl konstatera att mycket av tron på den där dynamiken försvann i 90-talets budgetsanering och kristider. De borgerliga partierna blev aldrig riktigt regeringsfärdiga förrän Anders Borg gjorde upp med pratet om dynamiska effekter.
Skattesänkningarna gav han däremot förstås inte upp.
Exakt vilka effekter jobbskatteavdrag, sänkta arbetsgivaravgifter och lägre momssatser har haft på den ekonomiska utvecklingen och sysselsättningen är inte lätt att svara på. Det vi däremot vet är att statskassan berövats väldigt många miljarder, miljarder som skulle behövas just nu.
Kanske är det därför Lafferkurvan och de dynamiska effekterna tycks vara tillbaka i svensk politik, om än på ett lite nytt sätt.
Riskabelt
Att räkna med dynamiska effekter på skattesänkningar är fortfarande riskabelt enligt Timbro. Det är väl därför vi inte ska bli alltför besvikna när det till exempel visar sig att de jobb den sänkta arbetsgivaravgiften för unga skapat kostar väl över en miljon om året.
När det gäller skattehöjningar är dynamiska effekter däremot absolut oundvikliga. Därför kommer jobb som aldrig skapats att försvinna om McDonalds tvingas betala full arbetsgivaravgift för sina anställda och därför förlorar Magdalena Andersson miljarder på höjda skatter för de rikaste.
Hur var det Carl Bildt brukade säga? “Den enda vägens politik”.
Timbros omsorger om statens inkomster och välfärdens finansiering skulle kanske kunna uppfattas som en smula rörande om det inte varit för en sak. Resultatet av deras räkneövningar blir alltid det samma, att skatten måste sänkas.
Och det är nog en politisk åsikt, inte en nationalekonomisk sanning.