Ett demokratiproblem att rika blir allt rikare
4 MAJ 2014. OJÄMLIKHET.
Jag kommer på mig själv med att dagarna innan skryta om att jag ”har en biljett”. I den enorma kön utanför är det stående skämtet att detta är som en konsert med One Direction, vilket väl säger en del om publiken. Folk här är för gamla för att sukta efter Harry Styles själva och för unga för att ha barn som är stora nog att göra det.
För det här är naturligtvis inte alls som en konsert med One Direction, för att vara en föreläsning av en fransk ekonom om en 600-sidig bok som heter ”Capital in the Twenty-First Century” är det dock hysteri. Total hysteri. Kön går genom hela korridoren på Kings College i London.
Det konkurrerande arrangemanget ”temadag om svåra sjukdomar” måste onekligen ha svårt att dra folk. Nästan samtliga inflytelserika brittiska ekonomer, tankesmedjechefer och politiska rådgivare befinner sig i rummet när dörrarna slutligen stängs.
Thomas Piketty heter orsaken till alltihop. Han kallas för ”rockstjärneekonom” i internationell press. Från att ha varit mer eller minde okänd är hans bok slutsåld i USA. Det enda ställe som mottagandet har varit ljumt i är i hans eget hemland Frankrike.
Nåja, så fungerar väl världen.
Denna onsdagskväll är han i London och visar upp grafer, pratar snabbt på perfekt engelska med ett franskt uttal som ingen gör sig lustig över. Nick Pearce, tidigare chef för premiärministerns policyenhet är moderator och kan inte dölja sin beundran, engelsmän bänkar sig sällan för att lyssna till en fransman. När hörde man över huvud taget talas om en fransk ekonom senast?
Har Frankrike ens några sådana?
I Frankrike blev nationalekonomi ett eget ämne på universitetet först 1968. Thomas Piketty har själv skrivit att en av anledningarna till att hans bok är annorlunda från mycket annan nationalekonomi är just för att han är fransman. I Frankrike betraktas man inte automatiskt som Gud bara för att man är ekonom.
Och då har man mer att bevisa.
Vad är det då Thomas Piketty har gjort?
Där John Maynard Keynes på 1930-talet visade varför marknaden inte kan lösa sysselsättningsproblemet, visar Thomas Piketty, varför marknaden inte kan lösa ojämlikhetsproblemet.
Sedan den amerikanske ekonomen Simon Kuznet på 1950-talet har ingen samlad ansträngning gjorts för att sammanställa data om hur ekonomisk ojämlikhet utvecklas över tid. ”Capital in the Twenty-First Century” är avslutning på ett forskningsprojekt som har pågått i snart femton år. Där ekonomerna tidigare antog att ojämlikheten skulle minska automatiskt när kapitalismen ”mognade” visar Thomas Piketty att det är tvärtom. Så länge avkastningen på kapital är högre än tillväxten kommer de rikaste att dra ifrån.
Mycket har skrivits om hur Thomas Piketty ställer den ekonomiska historien på huvudet och slår undan benen på nyliberalismen.
Men Thomas Piketty utmanar även socialdemokratin.
Utbildning, arbetsmarknadsåtgärder och allt det andra i dagens socialdemokratiska verktygslåda, javisst, det gör samhället mer jämlikt. Men det verkar i motvind mot en mycket starkare kraft. Så länge man inte gör något åt det grundläggande förhållande som skapas av att avkastningen på kapital är högre än tillväxten kommer den globala eliten fortsätta bli rikare.
Socialdemokratin bråkar om jobbskatteavdrag för medelklassen samtidigt som det verkliga ”systemskiftet” har skett någon annanstans.
Thomas Pikettys andra utmaning handlar om just skatterna. Höga marginalskatter är en amerikansk uppfinning från den tid när USA ville vara en motvikt till Europa: dess gamla värld av ärvda förmögenheter och stela klassamhällen. Vi glömmer lätt att marginalskatten i USA på 1950-talet var över 90 procent. En gyllene amerikansk era av bubbelgum, industriell utveckling och hög tillväxt verkar inte ha stått i motsättning till sådana skattenivåer.
Tvärtom ansågs de vara en del av den.
När USA skulle forma de besegrade diktaturerna Tyskland och Japan efter andra världskriget var 90-procentiga marginalskatter en del av det allmänna amerikanska ”civilisationspaketet” som infördes.
För hur skulle världen annars se ut?
Ja, ungefär som den gör i dag. När de rikaste blir så mycket rikare än alla andra får vi ett demokratiproblem.
De gamla amerikanska liberalerna hade rätt i denna bemärkelse.
Vd-lönerna i USA och Storbritannien har skjutit i väg till upp emot 300 gånger vanliga människors. Det har dragit med sig resten av västvärldens - inklusive den svenska elitens. Thomas Piketty menar att detta beror på sänkta och avskaffade marginalskatter. Dessa skatter var inte viktiga för att de drog in pengar till välfärdsstaten (vilket de inte gjorde i någon högre grad) utan för att de med sin själva existens hindrade höga chefer från att kräva stratosfäriska löner.
Detta är ett sätt att tänka som dagens socialdemokrati inte är van vid.
Thomas Pikettys bok står för ett paradigmskifte, oavsett om man håller med honom eller inte.
Rockstjärnestatusen fick han på köpet.