Stå upp för drömmen om Europa
12 JANUARI 2014. Europa
I januari för hundra år sedan var det få européer som kunde föreställa sig att de skulle ligga i krig med varandra bara sju månader senare.
De belgiska maskingevären transporterades mot den tyska gränsen på små vagnar dragna av hundar. Det var juli 1914. En välkänt varm sommar startade en av de blodigaste perioderna i det stora europeiska inbördeskriget. Det som slutade 1945 och som fortfarande nästan varenda fråga i det vi kallar EU-politik på något sätt handlar om.
Förutom i Sverige.
2014 är ett år av historiska minnesdagar. Det är 25 år sedan järnridån föll. 75 år sedan andra världskriget bröt ut. Och hundra år sedan första världskriget.
Alla högtidstal och kransnedläggningar kommer också ske fem år in i eurokrisen. Otaliga analyser kommer skrivas med paralleller mellan då och nu.
1914 och 2014.
Vi kommer få höra att Angela Merkel har upprepat Frankrikes misstaget efter första världskriget. Man insisterade på att Tyskland skulle betala hela skadeståndsnotan efter första världskriget.
Trots att Tyskland inte hade råd.
Angela Merkel insisterade på samma sätt, säger de, på att varje eurokrisland skulle betala hela sin skuldnota för krisen.
Trots att de inte hade råd.
Den franska politiken efter första världskriget skapade uttrymme för Adolf Hitler. Angela Merkel har skapat utrymme för en ny våg av högerextremism, det menar exempelvis finansmannen George Soros.
Men vi kommer också att få höra motargumenten.
Hänger de här sakerna verkligen ihop med ekonomi? The Economist skrev häromveckan om hur högerpopulism faktiskt är svårt att hitta i det krisridna Spanien och Portugal men att den verkar frodas i rika länder som Norge, Finland och Österrike.
Vi kommer få lyssna till dem som säger att skuggan från 1914 i dag inte alls faller över Europa.
Den faller över Stilla havet.
Motsvarigheten till det växande Tyskland är i dag Kina.
1914 utmanade den nya tyska ekonomiska stormakten dåtidens världsimperium, Storbritannien. Man ville inte nödvändigtvis ha krig, men man ville vara med och bestämma.
Byt ut Tyskland mot Kina och Storbritannien mot dagens imperium USA. Voilà!
Financial Times Gideon Rachman ser på den senaste tidens spänningar mellan Kina och Japan på detta sätt: Titta på de pågående bråken om ögruppen Diaoyu eller Senkaku i Stilla havet. Kina och Japan bråkar om var gränsen går och konflikten aktualiserar amerikanska säkerhetsgarantier till Japan. Det skulle kunna dra in hela regionen innan vi hinner säga ”Franz Ferdinand!”
Kanske.
Motargumenten är förstås att Tyskland på ett helt annat sätt såg krig som en nödvändig risk att ta.
En mer allmän observation är att 1914 är en sedelärande historia om hur dåliga politiker misslyckas.
Upptakten till kriget är på många sätt en berättelse om hur alla vill undvika krig men inte klarar av att fatta de beslut som verkligen kan förhindra det. Här finns paralleller till eurokrisen. Ledarna svär trohet till EU och euron med samma emfas som deras föregångare svor trohet till världsfreden.
Mitt bland alla historiska minnesdagar kommer Europa i år att gå till val. I maj röstar 28 medlemsstater om 751 platser i Europaparlamentet.
Även om eurokrisen mer än något annat har förskjutit mer makt till stats- och regeringscheferna i Rådet är parlamentet också viktigt.
Och det kan bli ett läskigt val.
Främlingsfientliga Front national kan bli största parti från Frankrike. Det EU-kritiska och främlingsfientliga UKIP kan vinna huvuddelen av de brittiska platserna. Det islamofoba PVV kan åstadkomma samma sak i Holland och i Sverige mobiliserar Sverigedemokraterna.
Vi skulle kunna få en europeisk, mer rasistisk, variant av den amerikanska tepartirörelsen. Och den skulle kunna få kontroll över 25 procent av platserna.
Opinionsundersökningar visar att många av Europas unga kan tänka sig att rösta på extrema partier. Förklaringen påstås vara att de just inte har någon relation till det stora europeiska inbördeskriget.
Men populisternas främsta vän är trots allt det låga valdeltagandet.
Här finns något vi alla kan lära av de historiska minneskransarnas 2014.
Drömmen om Europa var oerhört stark åren innan 1914. Intellektuella skrev manifest om Europatanken, globaliseringen hade öppnat världens gränser och du kunde resa mellan kontinenterna utan att behöva visa ditt pass. De flesta tog allt detta för givet.
Sedan föll det samman i sin motsats.
En av de bästa beskrivningarna av Europa de ljusa åren före första världskriget finns i den österrikiske författaren Stefan Zweigs memoarer. Han skrev ”Världen av i går” som ett långt självmordsbrev 1941.
”Nu när det stora ovädret för länge sedan slagit sönder den där trygga världen, vet vi definitivt att den bara var ett luftslott. Ändå bodde mina föräldrar i den som ett stenhus.”
Drömmen som Europas intellektuella tog för givet är hundra år senare inte längre ett luftslott.
Men den är inte heller ett stenhus.
Globalisering, europeisk stabilitet, tolerans, fred och tja, civilisation. Det är inte något att lägga ner kransar vid.
Inte än.
Det är något att stå upp för.