När Sverige ska försvaras krävs mer än 24 kanoner
I Ukraina dör man för vår frihet
Den svenska regeringen har till sist bestämt sig. Ukraina kommer att få artillerisystemet Archer, även om det tar lite tid. Hur många pjäser det handlar om får vi inte veta. En bataljon, tre batterier och alltså tolv haubitsar kan vara ett tips.
Jag vet. Till skillnad från de flesta politiker som nu pratar om svenska vapen har jag nämligen skjutit med artilleri på riktigt.
Sverige skickar dessutom pansarvärnsrobotar från Karlskoga och 50 stycken stridsfordon 90 från Örnsköldsvik. Ett av världens bästa stridsfordon, enligt Ebba Busch. Så är det säkert. Den svenska försvarsindustrin har länge producerat några av världens bästa vapen.
Det hörs att en ny värld öppnat sig för Busch sedan hon fick jobbet som näringsminister.
Det svenska beslutet är förstås en del av den insats världen nu gör för att stärka de ukrainska trupperna. Franska stridsvagnar, amerikanska och tyska stridsfordon och amerikanskt raketartilleri. Bland annat.
Internationellt stöd?
Jag måste erkänna att det känns fel att använda det ordet. Sanningen är ju att den ukrainska befolkningen just nu för vårt krig. De försvarar och dör för en säkerhetsordning som också garanterar rätten för oss svenskar att fatta våra egna beslut.
Det rimliga borde vara att säga att det är vi som får stöd av Ukraina.
Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på om inte den svenska tveksamheten framför allt säger något om hur det står till i vårt eget land.
Jag utbildades på Archers föregångare, haubits 77, i början av 1980-talet. Ett år på regementet i Kristinehamn, och på skjutfälten i Kilsbergen och Älvdalen.
Då var 77:an ett av världens modernaste artillerisystem. Pjäserna kunde köra korta bitar för egen maskin. Skulle de flyttas längre sträckor drogs de efter en terränglastbil från Scania med plats för både soldater och ammunition.
En 155 millimeters granat med hylsa och drivladdning är inget man stoppar i ryggsäcken.
Ett skrämmande vapen, även om jag förstår att precisionen och eldhastigheten gör att möjligheten att använda indirekt eld är annorlunda i dag. Problemet var knappast själva haubitsen. De klarade mer eller mindre att skjuta hål i mål på ett par mils håll.
Vi pratar om en tid innan varenda människa har GPS och lokala väderprognoser i sin telefon
Osäkerheten handlade om att veta exakt var pjäsen stod, exakt hur vindarna blåste varje meter av projektilens bana och exakt var målet befann sig. Vi pratar om en tid innan varenda människa har GPS och lokala väderprognoser i sin telefon. Vi pratar i själva verket om en tid när ingen ens hade en telefon i fickan.
Det fanns inte heller några drönare som kunde se och mäta in målen. För att elden skulle träffa måste en eldledare se målet och rapportera.
Vid ett tillfälle hade ett annat förband råkat grundrikta en pjäs lite fel. Granaterna slog ner alldeles vid vår stabsplats. Som genom ett under blev ingen skadad.
Jag tvivlar på att vi hade kunnat genomföra en attack som beskjutningen av de ryska soldaternas förläggning i Makijiva på nyåret. Men vår bataljon hade kunnat bidra till att försvara Sverige, och vi var inte den enda. Varje år utbildades soldater på regementen i hela landet.
Sedan dess har det svenska försvaret som bekant i det närmaste avvecklats. Under en period lär vårt artilleri ha bestått av en pjäs.
I dag har det svenska försvaret 24 pjäser, två bataljoner. Det är inte mycket att skryta med.
Ukraina för vårt krig. Det minsta vi kan göra är att förse dem med vapen. Men vi behöver faktiskt också kunna försvara oss själva.