Almedalen en scen för visioner eller tingeltangel
Det måste byggas 400 000 nya bostäder på tio år. Det var vänsterledaren Gudrun Schymans utspel och upptakt på den politiska veckan i Almedalen i Visby i går.
Det är en angelägen fråga. Bostadsbristen är alarmerande – inte minst i storstäderna och på högskoleorter, och det är ett socialt misslyckande att tusentals människor är hem- och bostadslösa och att flera hundra tusen ungdomar och andra står i kö för en bostad.
Bostad som en självklar social rättighet existerar inte längre. Hyror och villapriser jagar varandra och under nittiotalet abdikerade politikerna från ansvaret för bostadsbyggandet under hotet av, då, tiotusentals tomma lägenheter. I dag är situationen den motsatta och bostadsbristen en av de frågor som kan bli heta i valet, vilket en trendkänslig och populistiskt begåvad person som Gudrun Schyman knappast missat.
Ett klassiskt utspel första kvällen i Almedalen alltså. Och ett klassiskt vänsterutspel. Välfärdspolitik av samma märke som regeringens, men mer av samma vara utan att för den skull hämmas av besked om hur det ska betalas.
Regeringens mål är 25 000 lägenheter per år, det anses realistiskt med tanke på branschens resurser. En ny byggrusch likt åttiotalets med skenande byggkostnader, extrem löneglidning och massor av fuskbyggen som resultat gör mer skada än nytta. Men Schyman förklarade kavat att 40 000 nya lägenheter per år visst går att bygga. ”Det beror på hur mycket man anstränger sig.”
Almedalen har ofta varit en arena för politikernas lust att lova runt. Jag har hört dem alla där i talarstolen från Olof Palme och Gösta Bohman till Ian, Bert och Schyman.
Det som började som ett opretentiöst sommarsamtal mellan Olof Palme och några hundra partivänner och sommarturister 1968 slår i år alla rekord som marknadsplats för politiska budskap av allehanda kvalitet, underhållning och tingeltangel.
Gudrun Schyman anknöt dock till Palmes visioner när hon anklagade regeringens utrikespolitik för att vara för EU- och USA-anpassad. Förr talade Sverige med hög röst i den internationella politiken, försvarade små länders rätt mot stormakterna och värnade folkrätten, sa hon.
– Var finns den rösten nu, Göran Persson? frågade Gudrun Schyman.
Hon har rätt i att Olof Palmes visioner om internationell solidaritet och fattiga folks frihetskamp i Vietnam, Chile, Södra Afrika, Nicaragua var tydliga, engagerande och fick oss att tro på en annan och bättre värld än under stormakternas terrorbalans. Nu är terrorparaplyet borta, men världen knappast bättre.
Almedalen har inte heller på länge spelat rollen av arena för en snabb, spännande dialog mellan vänster och höger, socialism och borgerlighet – som under striden om löntagarfonderna då Thorbjörn Fälldin varnade för fondsocialism och för att socialdemokraterna höll på att rulla ut taggtråd runt Sverige.
Lite mer av visioner och stenhård och snabb dialog mellan partiledarna skulle kanske kunna återge Almedalen nerv och roll som scen för politik, snarare än marknadsplats för välregisserade intressebudskap.