Stöveltramp krossar den arabiska våren
Sannolikt kommer den 14 augusti 2013 att skrivas in i historieböckerna som den arabiska vårens bortre parentes. Det som började med den tunisiske grönsaksförsäljaren Mohammed Bouazizis självmord i december 2010 slutar i alla fall i någon mening med dagens blodbad i Kairo.
Med sina nästan 90 miljoner invånare är Egypten den arabiska världens centrum. Förra årets val av parlament och president väckte ett hopp om att ett av demokratins absoluta grundvillkor - respekten för folkmajoritetens vilja - till sist fått fäste i Mellanöstern.
Det hoppet krossades effektivt när polis och militär i dag till sist bröt upp protestlägren vid Rabaa al-Adawiya-moskén och Nahda-torget i en blodig röra av schaktmaskiner, kulor och tårgas. Siffrorna över antalet dödsoffer varierar, från inrikesministeriet som just nu medger att två personer i säkerhetsstyrkan dödats, till det muslimska brödraskapet som talar om 250 döda och tusentals skadade.
Nyhetsbyrån AFP har räknat till 43 döda kroppar.
I rapporteringen beskrivs demonstranterna som anhängare till det muslimska brödraskapet och den avsatte presidenten Mursi. Så är det naturligtvis. Men det politiska krav de samlats kring är faktiskt inte ett politiskt program, islamistiskt eller annat. Demonstrationerna har vänt sig mot militärkuppen den 3 juli, och mot att en folkvald president fängslats och tvingats lämna sin post.
Det är kärnan, och vad vi än kan tycka om Mursis konservativa och stundtals omogna ledarskap kan inget gott komma ur militär maktutövning och blodiga nedslag på demonstrerande människor som kräver att ett valresultat ska respekteras.
Det kanske inte handlar om en fullvärdig demokrati, men det gör inte militärkupper eller massakrer på demonstranter heller.