Sadism och hat är inte vårt öde
”Var fanns Gud under förintelsen? I alla de som gjorde motstånd.”
Elvaårige Ali el-Sayed föll till marken och smetade ner sig själv med sin brors blod. ”Jag låtsades att jag var död”, förklarade han för journalisterna från AP. Han hindrade sig själv från att skaka när de sköt hans föräldrar och hans fyra syskon. Hans bror Nader var bara sex år gammal. Den lilla kroppen hade två kulhål när den hittades. Ett i huvudet och ett i ryggen.
Syriens diktator, den forne ögonläkaren Bashar al-Assad, mördar barn för att hålla sig kvar vid makten. Hans brittiskfödda skönhet till fru som modemagasinet Vogue hyllade som en ros i öknen för bara ett år sedan står vid sin mans sida.
”Men han är tandläkare och hon har stil!” upprepar omvärlden chockat till bilderna på döda syriska barn. Som om dessa omständigheter automatiskt skulle göra en diktator till humanist.
Ryssland och Kina fortsätter att blockera FN:s säkerhetsråd. Även Sverige stoppade i slutet av förra året EU-sanktioner mot Syrien för att Ericsson har affärer där. Carl Bildt backades än en gång upp av Socialdemokraternas Urban Ahlin.
Och kanske är det rätt att vara cynisk. Människor mördar och massakrerar varandra. Så har det alltid varit. När vi sa aldrig mer efter andra världskriget menade vi som författaren David Rieff har påpekat: aldrig mer ska tyskar mörda judar på 1940-talet.
För sedan dess har det bara fortsatt. 60 miljoner människor dog i folkmord under 1900-talet.
Manipulativa och blodtörstiga diktatorer är en sak. Steven K, Baum som har skrivit ”The psychology of genocide” påpekar att de maktgalna diktatorerna sällan har saknat frivilliga. När hatdemagogen väl dyker upp brukar han predika för de redan troende. Hitlers tal var bara hetsiga versioner av vad alla redan visste. Det var som om Gud hade kommit ner på jorden och läst deras tankar. Så opererar alla populister.
Hat är förföriskt. Det vädjar till våra rädslor, fåfänga, girighet och blodlust. Den engelska historikern Joanna Bourke gick igenom brev skrivna av amerikanska, brittiska och australiska soldater. Och hon kunde konstatera att för många av dem var synen av sprängda kroppar fullt jämförbar med häftiga sexuella upplevelser. De älskade det.
Srebrenica. My Lai. Rwanda. Nanking. Var kommer allt hat ifrån?
Till och med fåglar mobbar varandra.
Myror krigar. Vissa myror tar slavar. Andra blir självmordsbombare som bokstavligen spränger sig själva framför fienden för att deras sida ska vinna. Dö för gruppen. Dö för de andra. Dö, dö, dö!
1971 genomförde en grupp forskare vid Stanford ett experiment. De ville studera hur sociala roller påverkar oss. De frivilliga studenterna var alla liberala unga män fulla av motstånd mot auktoriteter i allmänhet och Vietnamkriget i synnerhet. Slumpvis utsågs hälften till fångvaktare och den andra hälften till fångar. De skulle tillbringa två veckor i en simulerad fängelsemiljö.
Den första dagen, söndag, var allt ett vänligt skådespeleri mellan collegepolare men redan på måndagen börjar verkligheten glida ifrån dem och de gick in i rolldimman.
Fångarna startade en revolt. Vakterna slog ner den med isolering, sömnbrist och hot. Allt eftersom experimentet fortsatte blev kontrollmetoderna mer sadistiska. Fångarna tvingades att upprepa sina nummer om och om igen. Skrika ut dem ståendes på rad, deras filtar rullades i smuts och de drogs in och ut ur isoleringscell.
”Lyssna på mig, du är inte fånge nummer 819. Du är Stewart och jag är Dr Zimbardo. Jag är psykolog och detta är inget riktigt fängelse”, tvingas experimentets ledare förklara för en skräckslagen fånge som måste tas ur laboratoriet. Och på sjätte dagen tvingas hela experimentet avbrytas.
Ingen vet vad som annars hade hänt.
Fängelseexperimentet vid Stanford brukar tas som bevis för att vi alla är kapabla till sadism. Bara någon tilldelar oss rollen. Studenten som råkar bli fångvaktare, tandläkaren som råkar bli diktator i Syrien. Men det är inte riktigt sant.
För vad som mer sällan lyfts fram är att en tredjedel av vakterna i Stanfordfängelset betedde sig anständigt. Många både ifrågasatte och försökte stoppa det som pågick. Så är det i de flesta liknande experiment. Och Stephen K. Baum har observerat samma sak vid verkliga massakrer och folkmord.
Var fanns Gud under förintelsen? I alla de människor som gjorde motstånd. Och kanske är dessa människor vad som är verkligt intressant att studera. De hör samma myter, samma hat och samma lögner. De ser samma skillnader på grupper men de väljer att ignorera dem. De känner samma rädsla för det främmande men de agerar inte på den. Ju mer känslomässigt mogen en person är desto mindre tendens har hon att hata, visar Baum.
Det är människor som av olika anledningar inte har fått lära sig skilja på sin egen identitet och en gruppidentitet som är i farozonen. ”Jag visste inte”, sa den forne nazisten Bruno Manz, ”att kollektiv stolthet var en drog för oss känslomässigt hemlösa”.
Vi hatar av smärta. Vi hatar när vi är i psykisk obalans och vi hatar av omognad. Vi hatar när vi är stressade, vi hatar när vi är rädda och vi hatar när vi kommer undan med det. Men det betyder också att vi kan utvecklas bort från det.
Kanske var det Bill Clinton som sa det bäst: Konflikter mellan grupper kan bara lösas om vi är trygga i vetskapen att vår gemensamma mänsklighet alltid är större än den största skillnad som går att finna mellan oss.
Och denna vetskap är en mognad som går att lära sig.
Och som går att lära ut till våra barn.