Unga rebeller har inte råd att köra HD

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Ett litet genombrott för värmen. Efter en vår där polarfronten stadigt varit parkerad väljer jag motorcykeln på väg mot Norrlandskusten.

Det pågår vägarbeten i hela Dalarna. På riksväg 60 håller Vägverket på att sätta upp mitträcken av stålvajrar. Obehagligt när man sitter oskyddad på en mc.

De allt fler motorcyklarna på våra vägar hör på något sätt samman med folkhemmets förvandling.

Min, en Honda från 1982, är i sig själv på väg att förvandlas till en veteran. Med sina snart 25 år stammar den från tiden då Sverige, trots de borgerliga regeringsåren, slog ett slags historiskt rekord i jämlikhet. 1980 tjänade en vanlig svensk direktör ungefär lika mycket som fem industriarbetare. För två år sedan, 2003, tjänade han lika mycket som tolv.

Men det är knappast 1980-talet eller motorcyklar vi förknippar med folkhemmets storhetstid. Ändå finns det något omisskännligt nostalgiskt över dagens motorcykelintresse.

En ungdomssymbol, färdig att konsumeras när medelålderns inkomster tillåter. Tydligen finns behovet. Nyregistreringen av motorcyklar slog rekord förra året, 25 391 enligt Vägverkets statistik. Då är inte EU-mopederna räknade. Under de första fem månaderna i år har över 11 000 motorcyklar förts in i Vägverkets register.

Jämför det med krisåret 1994 när det bara registrerade 5 174 motorcyklar i Sverige.

Många är dessutom kopior av de klassiska amerikanska modellerna med rötter i 1940- och 50-talen. Det är V-twinmotorer som dunkar i den svenska motorcykelflottan.

Bäst har det kanske gått för originalet, Harley Davidson. Sedan företaget i början av 1980-talet köptes loss ur koncernen AMF pekar det mesta uppåt. Kvalitet, men kanske framför allt varumärkesbygge, har skapat ett företag som i dag värderas högre än biljätten GM av den amerikanska börsen.

Den officiella Harley Davidson-loggan kan fås på allt från spargrisar till kepsar och kalsonger. Det kostar på att uppträda som ”biker”.

Just norr om Gävle krockar jag med en humla. Den träffar just under solglasögonen. I motorvägsfart blir det en riktig smäll, men den är värre för humlan än för mig. En gång, det var söder om Siena, fick jag ner en geting i stöveln medan jag körde. Vägkanten och möjligheten att kliva av cykeln har aldrig känts så avlägsen.

Jag stannar till på en rastplats för att ringa. Ett äldre par som tar en fika tittar lite misstänksamt på mina mörka glasögon. Kanske finns bilden av ”knuttar” kvar, kanske är det snarare rubriker om ”kriminella mc-gäng” som spökar.

Det är knappast några ”unga rebeller” som köper en motorcykel för mellan hundra och två hundra tusen. Utan solglasögon och läder ser de flesta motorcyklister ut som vilken banktjänsteman som helst.

Ett mycket stilla uppror, precis som en gång folkhemsbygget.

Grundvärderingarna – rättvisa, jämlikhet och trygghet – lever fortfarande. Kanske de, precis som motorcyklarna, är på väg mot en ny vår.

Ingvar Persson