Palme och media - en berättelse om passion
På Södertörns högskola samlades här-omdagen några tjog journalister med erfarenheter och tungt lastade minnen från Olof Palmes tid som politiker. Gunnela Björk skulle berätta för oss om sin bok ”Olof Palme och medierna” (Boréa) och därmed ge facit till vad vi skrivit, kanske till och med tänkt.
Björk visar de journalistiskt konstruerade berättelserna om Palme. Hon åskådliggör också den symbios som journalister och Palme för en tid var inneslutna i och antyder den tid när politiken och politikerna började underkastas mediernas makt och dramaturgi.
Grundberättelserna om Palme är två och mellan dem öppnar sig oändligheten. Dagens små politiska affärer och politikerkarikatyrer skymmer ibland minnet av den ohyggliga kampanj högern drev mot Palme: mentalsjuk, knarkare, ondsint karriärist, sovjetlakej.
Gunnela Björk ställer mot detta förakt A-pressens underdånighet och personkult.
Entydigheten suddar ut nyanserna. Dagens Nyheters ene chefredaktör, Olof Lagercrantz, såg Palme som en förbunden. Den andre chefredaktören, Sven-Erik Larsson, ingick i Palmes entourage under en lång resa i Latinamerika.
Inom A-pressen fanns redaktörer som länge var svala mot Palme och hans hårda kritik av USA:s Vietnamkrig: Kaj Björk, Alvar Alsterdal, Yngve Möller.
Gunnela Björks viktiga bok visar, så läser jag den, ett magiskt datum då mediernas Palmepassion ersattes av skepsis, med tiden bitvis svart fientlighet. Gruvstrejken 1969 drabbade bokstavligen Palme och hans roll som den moderne, radikale vänsterpolitikern. Han höll sig borta från konflikten men var delvis upptagen av att blåsa under negativa kampanjer mot strejkledarna. IB-striden ställde Palme mot kulturarbetare.
Journalisterna hade vid den tidpunkten, som Björk betonar, skrivit om sin roll ”från speglande till granskande”. Eller, mer pretentiöst, till att vara folkets ombud mot eliten.
Det stora hämnden, och därmed slutet på passionen, utkrävdes, menar Björk, med Harvardaffären. En väl planerad kampanj, iscensatt från höger.
Björks studie innehåller ett särskilt betydelsefullt didaktiskt element: när den politiska sfären lämnar över scenen till medierna trängs de ekonomiska och politiska konflikterna undan. Ljuset riktas mot ledarna, folket blir till statister, huvudsakligen använda som exempelsamling i mediala kampanjer mot politiker.
Palme och journalister utkämpade det som Pierre Bourdieu kallat kampen om de konkurrerande fälten. Palme föreställde sig, menar Björk, att han kunde förändra villkoren för den striden: genom samarbete med utvalda journalister, vissa repressalier mot misshagliga skribenter och medier och genom att ständigt delta i den mediala debatten.
I dag kan medierna betraktas som vinnare. En aning sorgligt både för politiken, journalistiken och demokratin.