Lite folkbildning skulle inte skada partiledarna
Demagogiska politiker och folklig ilska är dagens lösen
För snart sju år sedan stod jag här utanför bokstugan på Brunnsviks folkhögskola och grävde i en container. Innehållet var häpnadsväckande. Emil Zola, Charles Dickens och Jack London. Som läslistan från en studiecirkel i folkrörelsernas barndom skrev jag då.
Jag ska inte upprepa historien om hur de svenska folkrörelsernas kanske viktigaste plats kunde överges, ett bildningsideal korrumperas och en bokskatt hamna i en container. Den som vill läsa om när folkbildningen flyttade från Brunnsvik kan slå i läggen från 2012 och 2013.
Däremot ska jag berätta att den är på väg tillbaka och att jag kikar in genom fönstret och ser travar med böcker som väntar på att plockas upp. Biblioteket, eller bokstugan som man säger här, öppnar igen om en dryg månad med medverkan av bland andra utbildningsminister Anna Ekström.
– Återinvigningen av bokstugan är ett sätt att markera banden mellan det historiska Brunnsvik och den roll skolan har idag, säger Jörgen Hammarin.
Hammarin är en tidigare arbetskamrat från de år jag jobbade som lärare här. Han är dessutom rektor för det som i dag är Brunnsviks folkhögskola. Skolan har sin bas i Borlänge med bland annat allmänna folkhögskolekurser och musikutbildning. Men man har också en filial i Gävle och - sedan några år - en växande verksamhet i själva Brunnsvik. Ludvika kommun har tagit över ägandet av anläggningen och folkhögskolan hyr fyra av husen. Bland annat alltså bokstugan där samlingarna som legat i förråd sedan 2013 nu packas upp.
För den som vill berätta om den svenska demokratins framväxt är det svårt att tänka sig en mer central plats än detta. Inte för att i stort sett alla ledande personer i folkhemsbygget vid ett eller annat tillfälle varit här, även om det är på precis det sättet.
Den viktigaste rollen för Brunnsvik, som grundades 1906, är ändå att här etablerades ett demokratiskt ideal byggt på samtal, lärande och ett ständigt sökande efter kompromisser. Skolan föddes ur mötet mellan den progressiva borgerligheten och arbetarklassens gryende organisering.
Resultatet blev en bildningssyn som på samma gång var kollektiv och individualistisk, inriktad på samhället och på personen. I den synen, som kanske fortfarande är basen för folkrörelsearbete spelade toleransen en avgörande roll.
Det avspeglas bland böckerna. Här finns bibeln och koranen, Günter Wallraff och Bob Hansson.
– Jag tror det finns likheter mellan vår tid och den tid när skolan grundades, säger Jörgen Hammarin.
Han menar att folkbildningen föddes i den anpassning som det oväntade mötet tvingade fram. Det gäller också i dag när en stor del av deltagarna har sin bakgrund i en annan kultur.
Då som nu handlade det om att söka kompromissen och det gemensamma.
i år inleddes det politiska året med en debatt mellan partiernas ledare. Våra toppolitiker är duktiga på det de gör. Med något undantag har de sysslat med politik i stort sett hela livet. De har lärt sig slipa argument, läsa opinionsundersökningar och skrivit kampanjplaner.
Kanske är det därför somliga tycks så angelägna om att få ett extraval.
Partiledarna är väl förberedda för att fullgöra en av demokratins viktigaste uppgifter. Att lyfta fram skillnader och peka ut motståndarens svagheter.
Problemet är att demokratin också har en annan uppgift, eller kanske snarare förutsättning. Att hitta den kompromiss som inte någon gör lycklig men som alla kan leva med. Det tycks dagens politiker, och medborgare, vara sämre på och det skulle knappast ett extraval ändra på.
Demagogiska politiker och en polariserande folklig ilska är dagens lösen över. Inte bara i Sverige.
Jag tittar ut över travarna med böcker som väntar på att ställas upp i sina hyllor på Brunnsvik och tänker att lösningen kanske inte finns här. Men den börjar kanske ändå precis så här.