En fastklistrad aktivist löser inte klimatkrisen
Sparkar nedåt och stör vanligt folk
Häromdagen stannade trafiken av på flera ställen i Stockholm. Klimataktivister från den globala rörelsen Extinction Rebellion hade spärrat av några av stadens mest aktiva gator. Bilar och bussar satt fast.
Det är inte första gången rörelsen blockerar vägar. För några veckor sedan klistrade ett par aktivister fast sig på en motorväg. En demonstrant som verkade ha glömt klistret hemma blev bortsläpad av Jan Emanuel Johansson, miljardär, kroppsbyggare och självutnämnd socialdemokrat.
– Jag är otroligt mjuk och försiktig när jag flyttar på folk, sa Johansson till Aftonbladet efteråt.
– Han drog ganska hårt och var rätt aggressiv, sa demonstranten.
Det går att förstå aktivisternas frustration. Känner man sig inte lyssnad på av politiker i en så viktig fråga som klimathotet, är det inte konstigt om man blir desperat. Klimathotet är akut.
Men valet av metod går att diskutera. Är det till nytta för klimatkampen att vanligt folk fastnar i trafiken på väg för att plocka upp barnen från förskolan? Vad händer om en hög fastklistrade demonstranter plötsligt ligger i vägen för en ambulans?
De bästa proteströrelserna är de som sparkar uppåt. Visst finns ett individuellt ansvar i klimatfrågan – vi kan inte fortsätta åka bil om vi ska nå klimatmålen i Parisavtalet. Alla måste dra sitt strå till stacken. Men det stora ansvaret ligger hos beslutsfattare och politiker.
Jag har råkat hamna mitt i Extinction Rebellions demonstrationer två gånger. Den ena gången hade de ockuperat området utanför det brittiska parlamentet i London. De stannade kvar i flera dagar, en del hade klättrat upp i träden och spänt upp hängmattor tio meter upp i luften.
Andra gången råkade jag kliva in mitt i ett stort demonstrationståg i Berlin. Det slutade med att de parkerade sig på en bro som fick stängas av. En aktivist jag pratade med berättade att vi befann oss utanför den tyska motsvarigheten till SVT.
– Men för att vara ärlig är det inte en särskilt viktig bro, erkände han med en viskning.
Är det något Extinction Rebellion lyckats med är det åtminstone att få uppmärksamhet. Aktivisterna i rörelsen vill att politikerna ska utlysa ett klimatnödläge, göra det som krävs för att uppnå klimatmålen och inrätta ett medborgarråd som ska vägleda regeringen.
När en aktivist iklädd grön mantel klistrade fast sina händer mot nosen på ett SAS-flygplan sommaren 2020 var det nog svårt för resenärerna att missa det. Kanske fick det passagerarna att fundera på klimatkrisen. Eller så fick det dem att hata aktivisterna som orsakat förseningen.
Oavsett kanske de tog tåget nästa gång, av samvetsskäl eller helt enkelt för att slippa folk i gröna mantlar.