Vuxenvärlden föll totalt inför Greta Thunberg
Klimatkamp – och en kör av motstånd
Tänk dig att du är 16 år, och du lägger all din kraft på att uppmärksamma vår tids största ödesfråga.
Den påverkar allt från kraftfulla stormar, till mattillgång, till torka och bränder, till havsnivåer, till flyktingströmmar. Den fråga som kommer att avgöra kommande generationers väl och ve.
Det du beskriver är väl underbyggt av forskning. Du hänvisar till rapporter med över 6 000 forskningsbidrag. Allt pekar på samma sak. Hotet som tornar upp sig.
Du får gehör. Du inspirerar. Mängder av unga gör dig sällskap i demonstrationer, samlas för att lyssna när du talar. Du är noga med att leva som du lär. Du tar tåget till varenda europeisk stad du framträder i. Du tillbringar timmar på tåg, med att förbereda dina tal. Men lik förbannat sköter du skolan och går ut med fina betyg.
Men vuxenvärlden kan inte hantera det. Inte ens folkvalda politiker. Du blir förminskad. Du anklagas för att vara styrd.
”Världsekonomins undergång”
Sverigedemokraternas partiledare står på fullt allvar och beskriver effektiv klimatpolitik som världsekonomins undergång (en sol- och vinddriven undergång).
En skränande kör av hans gelikar, som Moderaternas Jan Ericson, Lars Beckman och Hanif Bali, öser så stora hinkar förakt över dig att deras följare tycker att det är fritt fram.
Fullvuxna män kräks sin avsky över dig. Kvinnor stoltserar hånfullt med att de bokat långresor.
På ett facebookkonto tillhörande en svensk företagsledare skrivs att du, som har en aspbergerdiagnos, "är så nära downs man kan komma”. Företagsledaren säger själv att hans ”konto kapats”.
Du blir hotad till livet av en annan vuxen man. Som, i polisförhör, svamlar om att du har rätt, men han “vill flyga emellanåt”.
Men motrörelsen växer. Förändringen börjar märkas, inte minst i europeiska val. Gröna partier ökar, klimatfrågor får genomslag. Demonstrationerna växer i omfattning. Du får fler och fler inbjudningar av klimatengagerade i USA.
”Sker märkliga segelbåtsolyckor”
Och du lever som du lär. Så du äntrar en segelbåt, med minsta möjliga besättning och utrustning, för att så klimatvänligt som möjligt fara till USA. Och vuxna (främst män) fullkomligt skiter på sig av ilska. De granskar din seglats ner till minsta tamp. Hur mycket koldioxid har det gått åt till att tillverka segelbåten (som om det vore en engångsförpackning)? Hur tar du dig till England för avresan? (Svar: via tåg, i tunneln under kanalen).
En känd brittisk affärsman skämtar vid din avresa om att det ”sker märkliga segelbåtsolyckor”.
Mil för mil, utan någon jävla motordriven följebåt, som herrarna i hagen också gastar om. Du beskriver resan som att "campa på en berg- och dalbana". Dagarna går.
Du ser den glittrande kustlinjen närma sig. Du har anlänt. Men din resa har bara börjat.
Förmodligen sitter du där på däck och undrar: vem är egentligen den vuxna av oss?