Med färgen på rumpan som enda ledstjärna
Tänk om man vore osynlig. Och gärna med en revisorsexamen och några högskolepoäng i pedagogik. För det verkar vara det som krävs för att kunna välja ”rätt” förskola.
Jag tittar på mitt barn och sedan på datorskärmen med den långa listan över förskolor. I vems händer ska jag lämna det käraste jag har? tänker jag. Samhället menar att det är mitt ansvar att göra rätt val. Alltså finns det fel val och jag måste lista ut vilka dessa är.
Hemsidorna säger inte så mycket. I högerspalten redo-visas vad föräldrar med barn på de olika förskolorna tycker utifrån olika standardpåståenden som ”mitt barn känner sig tryggt”.
I beskrivningarna kan man också få information om olika pedagogiska Inriktningar. Jag har inga kunskaper i pedagogik så jag googlar på ”Reggio Emilia-pedagogiken”, ”flexibelt lärande” och andra varianter. Allt Låter bra, det som är svårare att veta är vad som är mindre bra. Det är nu man önskar att man vore osynlig för att få reda på de faktiska förhållandena.
– Färgen på ditt barns rumpa kommer att avslöja hur bra förskolan är, säger en vän till mig.
När hennes son kom hem med ilsket röd rumpa förstod hon att skolan var så underbemannad att personalen inte hade tid att byta blöja tillräckligt ofta.
Hela systemet bygger på att vi Föräldrar ska agera som kunder och göra ”exit” som det heter på managementsvenska. Alltså, missnöjda kunder ska lämna det dåliga – och kvar blir det som är bra. Men hur lätt är det att rycka upp sitt barn från en skola för att byta till en annan? Barn mår inte bra av alltför många uppbrott. Dessutom är det orimligt att vi ska behöva experimentera med våra barn för att mejsla fram de bästa alternativen.
Egentligen vill jag inte välja. Jag vill kunna lita på samhällets institutioner. Vad är annars poängen med att vi utbildar förskolelärare, pedagoger, inspektörer och ekonomer?
Och värre lär det bli när barnen blir äldre och det är dags att välja skola.
När John Bauer-koncernen gick i konkurs drabbades över 10 000 elever på 30 orter i landet. Ägaren, riskkapitalbolaget Axcell, ville inte satsa mer pengar. Senare avslöjade SVT-dokumentären ”Skolfesten” att 200 miljoner av skolpengen aldrig gick till utbildning. I stället gick pengarna till räntor, till ägare och banker.
Skolinspektionen la dock ansvaret i knät på föräldrarna och menade att de måste bli mer aktiva i skolvalet. ”Föräldrar bör undersöka skolans pedagogik, lärartäthet och elevunderlag, men gärna även ekonomiska resultat”, meddelade Skolinspektionen SVT.
Ironiskt nog saknade Skolinspektionen själva kunskaper för att utföra ekonomiska granskningar. I kundsamhället är det inte längre deras sak. Där måste föräldrarna själva agera revisorer med barnen som insats.