Mauds ökenvandring
Det känns skönt att det är ordning i politiken igen. Ett tydligt ledarskap, karisma, pondus och högt tempo. Storpolitik med intriger och maktspel naturligtvis, men också med plats för vardagens små bekymmer, värme och humor.
”Närvärme” skulle Alf Svensson kalla det.
Jag talar naturligtvis om presidenten Josia ”Jed” Bartlet i Vita huset. Nu är han tillbaka i SVT med hela sin stab. (Andra avsnittet i morgon kväll.)
Bartlets popularitet överstiger utan konkurrens verklighetens förlagors. Nästan hela USA älskar den charmige presidenten vars helylleprofil aldrig solkas av snaskiga sexskandaler eller krigshets. Bartlet våndas snarare inför olagliga militäraktioner. Allt förstärker bilden av charm, humanitet och beslutspotens.
Men Bartlet har naturligtvis ingen Maud Olofsson att tampas med.
Jag blir en smula beklämd när jag läser Mauds senaste angrepp på Göran Persson i Aftonbladet. Visst kan det finnas skäl att diskutera statsministerns kvinnosyn. Men när politikens egen Kajsa Kavat använder epitet som ”härskarteknik, osynliggörande, psykningar, systematisk kampanj” och sänker sig till att fotograferas i en T-shirt med texten ”Stoppa honom” med adress till statsministern, känns det pinsamt. För kvinnosaken.
Maud Olofsson gör frågan om relationen mellan statsminister Göran Persson och centerledaren Maud Olofsson till en offentlig privatsak. Varför?
När Maud Olofsson valdes till partiledare tyckte jag att det var ett väldigt positivt val. Jag hade tidigare lagt märke till henne och frågade en gång förre centerledaren Olof Johansson varför han inte tog ner henne till partiledningen i Stockholm.
Centern skulle behöva en kvinna med hennes utstrålning, positiva engagemang och som kan tala så folk begriper, tyckte jag.
Johansson log lite maliciöst och svarade:
– Vänta du, hennes tid kommer nog.
Nu är det Mauds tid. Och det intressanta nu är inte vad hon tycker om Göran Persson. Det intressanta är vad hon gör med centerpartiet.
Som partiledare har Maud Olofsson försvagat sin och centerns roll inom borgerligheten. I valrörelsen profilerade hon ”en borgerlig vänster” mot m och kd.
Hon mälde sig ur borgerligheten i EMU-omröstningen.
Hon sa nej till försöket att skapa ett borgerligt regeringsalternativ med hjälp av mp och avvisar allt samarbete med partiet.
Hon har inte skaffat centern fler väljare.
Hon har bränt alla broar till socialdemokratin.
Det liknar politisk ökenvandring som strategi.
Ibland får jag en obehaglig känsla av att Maud Olofsson drivs av ett slags klasshat till socialdemokratin. Hur ska man annars förstå att hon som leder ett parti med en lång samarbetshistoria med s nu är den mest oförsonliga, mest fanatiska kritikern av alla borgerliga partiledare? Att hon helt verkar bortse från det samarbete mellan s och c som pågår i kommuner och landsting, och från att stora grupper i de båda folkrörelsepartierna ligger intresse- och åsiktsmässigt nära?
Maud Olofsson dömer i varje fråga ut regeringens politik och hävdar att den står i strid med centerns. Hon gör det dessutom i ett tonläge som omintetgör all dialog. Det gör hennes kritik också av statsministerns kvinnosyn mindre trovärdig, snarast populistisk.
Centern har en nyckelroll i svensk politik och har tagit ansvar i nationellt viktiga skeden och centrala frågor som till exempel utrikes- och säkerhetspolitiken, kommunalt självstyre och skatteutjämning, saneringen av statsfinanserna. Det har gynnat Sverige, centern och socialdemokraterna.
Samarbete i mitten kommer att behövas också i framtiden. Centern kommer att ibland ha samma intresse som socialdemokratin. Den brända jordens politik är ingen bra jordmån för sånt samarbete.
Alla bråkar om Maud men – vem bryr sig om centern?