Jag ber att det finns en vilja att förändra världen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-01-11
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Året har vänt, ljuset är på intåg, 2004 känns lite löftesrikt.
Varje morgon när jag drar undan gardinen måste jag dröja ett ögonblick inför vinterns skönhet. Den höga syrenbusken utanför sovrummet står graciöst böjd under sitt tunga snötäcke. Grenarna kysser marken, inuti deras snögrotta gnistrar tusentals iskristaller i ljusslingans svaga sken. På småfåglarnas talgbollar gungar de morgonhungriga gästerna. Ibland stryker katten med behärskat piskande svans runt den skimrande grottan, men hon syns alltför väl för att störa frukostfriden och ofta varnar ekorren solidariskt.
I mellandagsreornas land finns ingen frid och solidaritet. Folk sliter i chicka tröjor, kastar sig ner i de åtråvärda fåtöljerna – bara halva priset! Kappor, duntäcken, skidor, allt slumpas likt snöflingorna som singlar till marken och blir slask. Bort, bort med allt innan vårkollektionen kommer med fräscha priser.
Jag tittar på digitalboxen, en sådan som jag fick i julklapp, äntligen, för att kunna se dressyrtävlingarna som bara SVT 24 sänder. Då krävs box. Nu, efter jul, kostar den lilla lådan 1 krona! Jag kan inte låta bli att fnissa. Lurad igen.
Det glittrar och blänker i städernas köptempel. Strålande ljus, reastress och tomma plånböcker. Shop till you drop. Ett privat överflöd på globaliseringsekonomins underbara marknad där allt kan köpas från pratande minidatorer till Jasplan och kvinnliga sexslavar. Här gäller profit och konkurrens, vi har bara sett början på globaliseringen och kraven på den totalt flexibla människan. Hotet glittrar kallt.
I en tid av växande klyftor, stigande arbetslöshet, utanförskap, hemlöshet, sexhandel och våldsbrott känns möjligheten till motkrafter, socialt samhällsbygge, solidaritet och gemensamt ansvarstagande, liten. Det finns ett växande offentligt armod mitt i det privata överflödet och inför framtidens utmaningar står välfärdsbygget och vacklar.
Det var på åttiotalet som drömmen om det jämlika samhället krossades i vår fredliga flik av världen. Välfärdsidyllen och den svenska modellen bröt samman under nyliberalismens segertåg, av avregleringarna och den våldsamma kreditexpansionen som ledde till fastighetsbubb-la och enorma löneglidningar. Vår konkurrenskraft slogs sönder, försvaret av kronan kostade ofattbara miljarder, Sverige blev bankrutt och all makt samlades hos kapitalister och finansmarknader. Mordet på Olof Palme tog det sista av vår oskuld.
Så kan bilden i backspegeln ses, kanske inte helt rättvis eller heltäckande, men sann ändå. 2000-talets början blev inte bättre. Nu rullar den internationella konkurrensen och profitjakten skoningslöst in över gränserna. Svensk industri känner den hårdast. 2003 blev också ett förfärans år av politiska konflikter, krig, våld och farsoter. Här hemma håglöshet, brist på politisk kompass och folkets uppror mot etablissemanget när kvartalskapitalismen och it-bubblan bröt samman och fick girighetens direktörsskelett att grina oss alla i ansiktet.
Jag levde i en tid där alla gav kredit åt alla. Präglingen blev sliten till sist när myntet löpte så omkring.
När huset tömts och allt har smultit ned vill jag be gudarna om ingenting, en docka utan huvud, utan kropp.
Jag drar mig undan i ett hörn och vaggar min docka ingenting och utan ord en visa sjunger jag för ingenting.
Så skrev Olof Lagercrantz, chefredaktör på Dagens Nyheter i samlingen Linjer hösten 1962. Sedan kom vänstervågen - 68, upprorens och protesternas tid.
2004 känns kaxigare än 2003. Något av apokalyptiska stämningar, insikt och lust till omprövning skymtar. De unga tar visserligen välfärden farligt för given, men de vill något mer än bara springa kapitalismens ärenden. Kanske är det nu tid för de inställda upproren?
Jag vill be gudarna om ingenting, bara en gnistrande grotta av snökristaller och en vilja att förändra världen.