Klasskamp i Folkets hus – bollkamp i Bagdad
Wanja kan ha snappat upp idén från sin företrädare
1 juni 2008. Tar med mig LO-kongressens flera kilo tunga kongressdokument ut i den stekande solen. På sidan 111 i motionshäftet läser jag följande: ”Aftonbladet är egentligen den enda stora tidning som ägs av arbetarrörelsen vilket innebär att man har kontroll över ledarsidan.” Seko och Handels har undertecknat.
Gamle LO-ordföranden Arne Geijer var mer anspråkslös. Han hade bara en enda synpunkt på ledarsidan: ”Fakta ska vara rätt.” Sedan slöt sig hans mun runt den eviga cigarretten. Han fimpade inte ens när Aftonbladet krävde att kollektivanslutningen till socialdemokratin skulle skrotas.
Bertil Jonsson, som bjöd på egenkomponerade bantningsmiddagar, gav oss ett enkelt kärvt råd: ”Satsa på klasskampen.”
Huvudfiender: Borg och Littorin
Wanja Lundby-Wedin kan ha snappat upp den idén. Inne i den svala kongressalen, en bit från alla lockande Folksam-anbud om feta pensioner, sa hon högt, tydligt och efterlängtat: ”LO är en kamporganisation.” Säkert ett svar på den fråga hon ställde sig och sin något sargade kongress: ”Var finns vår berättelse?”
Huvudfienden definierades: Reinfeldt, Borg, Littorin och Maud Olofsson (”korkad”). De är på väg att plocka sönder den svenska modellen. Bort försvinner fungerande a-kassa, sjukförsäkring, komvux. Kvar står den enskilde individen, övergiven, skuldtyngd och i sämsta fall utan fackligt medlemskap.
Svenskt näringsliv är en suddigare motståndare: möjlig att repetera det gamla Saltsjöbadsavtalet med, men i grunden opålitlig, beredd att kapa konflikträtten. För Urban Bäckström betyder den nordiska modellen inget annat än evig arbetsfred på näringslivets villkor.
LO-ordföranden talade inte om äganderätten. Kongressrapporterna begär huvudsakligen att ägandet ska vara ”mer etiskt”. En lätt sommarbris jämförd med Göran Perssons, Pär Nuders och några andra avsatta äldre statsmäns krav om kontroll över ”det galna finanskapitalet” (Le Monde 22 maj).
LO måste bli mer företagsanpassat, individualistiskt och bryta med socialdemokratin, skriver borgerliga ledarsidor rutinmässigt.
De kostar gärna på den enskilde arbetaren en klapp på axeln men blir skräckslagna när arbetare organiserar sig och blir politiska.
Wanja, våga stå i vägen!
LO:s egen in house-dissident Olle Sahlström vill också kasta ut socialdemokratin ur LO. Det går fint för det partifria facket, exempelvis i Frankrike, menar han. Jag har i decennier följt det franska facket inifrån och fäst mig vid dess splittring i ett dussintal centralorganisationer och en anslutningsgrad på sex procent. Nyligen avslöjades att de flesta fack finansierats av pengar från Metallarbetsgivarnas hemliga men feta kassor. Det senaste året har fackföreningarna bokstavligen krossats av Nicolas Sarkozy.
Wanja Lundby-Wedin är ibland väl partilojal. Också här kan hon lära av Bertil Jonsson som sa: ”Vi står i vägen.” LO måste skriva ut sociala restriktioner åt en socialdemokrati på väg in i de ideologiska dimmorna.
Jag trodde inte det var möjligt at sjunga liv i Dan Anderssons för min smak väl sentimentala texter. Det var innan jag hört Sofia Karlsson i Folkets hus. Gudomligt skulle jag skriva, om jag hade den läggningen.
Efter Sofia Karlsson blev det Evert Taube.
Dan Andersson, Taube. LO och Folkets hus – närmare folkhemmet finns inget.
Irakierna nåddes av ett verkligt glädjande budskap i veckan. Det kom inte från Upplands Väsby utan från Genève. Internationella fotbollsförbundet hävde sitt beslut att kasta ut landet ur fotbollsgemenskapen. Landskampen mot Australien går som planerat i dag. Younis Mahmoud, den effektive målgöraren, är lagkapten som vanligt.
Annars är det mesta sig likt. Självmordsbombare spränger människor i bitar. Arabländerna vägrar skriva av Iraks skulder. Muqtada al-Sadrs fattigarmé mobiliserar mot den planerade militärpakten med Bush-administrationen.
I Bagdads gröna zon, där de irakiska ledarna skyddas av den amerikanska makten, förbereds ombyggnad. Till en kostnad av flera miljarder ska golfbanor, simbassänger och lyxhotell byggas.
En de rikas oaser i ett land fyllt av ruiner, död och social nöd.