Jag vill bara gråta över M:s nya logga
En bok om det förflutna visar vägen framåt för partierna. Låt den politiska debatten handla om... politik.
Man måste älska att Marika Lindgren Åsbrink inleder boken Kanslihushögern – frälsare eller dödgrävare (Tankesmedjan Tiden 2019) med att be sin pappa om förlåtelse för att hon indirekt kallat honom "höger".
Det säger liksom allt - för de inblandande har 80-talets Rosornas krig egentligen aldrig tagit slut. Skribenterna är som de där japanska soldaterna på avlägsna öar efter andra världskriget som aldrig nåddes av nyheterna om freden. I årtionden fortsatte de kriget i väntan på order från Tokyo och den siste av dem, Hiroo Onoda på ön Lubang, gav inte upp förrän 1975.
Av bokens tolv medverkande har elva drag av Hiroo Onoda medan en, Bo Bernhardsson, snarare är slaven på triumfvagnen: "Hur kunde ni gå på de där liberala dumheterna, det fanns ju så många andra intressanta idéer?" är hans outtalade fråga.
Vad var Kanslihushögern?
Marika Lindgren Åsbrink är redaktör för boken och barn till två av förgrundsgestalterna i dåtidens debatt, tidigare finansministern Erik Åsbrink och partiideologen Anne-Marie Lindgren.
Vad var då Kanslihushögern?
Enkelt uttryckt kan man beskriva det som en grupp akademiker och politiska tjänstemän från Socialdemokraternas högerflygel som flockades kring partiledningen och på riksdagsgruppens kansli inför valet 1982. Man var övertygad om att statsfinanserna behövde saneras och ekonomin avregleras och att den offentliga sektorn borde bli mindre stelbent.
Tankarna samlades i det socialdemokratiska krisprogrammet Framtid för Sverige som antogs på 1981 års partikongress. Det var på många sätt ett svenskt eko från de nyliberala idéer som även företräddes av Margaret Thatcher i Storbritannien och av Ronald Reagan i USA. "Ett barn av sin tid" som Klas Eklund kallar det.
Kanslihushögern – frälsare eller dödgrävare är utan tvekan ett av de mest intressanta inläggen om Socialdemokratins vägval på länge. För det är här vi numera ofta hittar framtiden – i det förflutna.
Saknas självförtroende
"Låt oss göra det kommande decenniet till det starka samhällets revansch!" sa Stefan Löfven på första maj 2018 och det blev sedan valrörelsens tema. Men vad betyder det?
"Det starka samhället" var Tage Erlanders begrepp från 60-talet och fylldes då med välfärdsreformer och ett miljonprogram för nya bostäder, bland annat. När man lyssnar på Stefan Löfven i dag handlar "stark" mer om polis och försvar än utbyggda trygghetsförsäkringar och ett lagat socialt skyddsnät. Det är inte revorna i välfärden dagens Socialdemokrater tar strid mot utan gängkriminaliteten.
"Självförtroendet har aldrig på riktigt återvänt efter 70-talets nederlag", skriver Bo Bernhardsson i boken. Och så är det nog. Dagens Socialdemokrati vågar mindre, både i idédebatten och i politiken. Stefan Löfven är en skicklig politiker men han håller korten för nära kroppen, inga andra politiker eller idéer tillåts växa och utmana.
Även Anders Borg
I Kanslihushögern – frälsare eller dödgrävare ligger fokus på socialdemokratin. Men om man höjer blicken ser man att Fredrik Reinfeldts projekt "Nya Moderaterna" började på ungefär på samma sätt. Man lät experter och sakkunniga ta fram en samhällsanalys utifrån forskning snarare än från partipamfletter. Sedan konstruerade man väl genomarbetade reformer utifrån de mål man ville nå.
I vänsterns mytbildning var "Nya Moderaterna" framförallt ett PR-projekt – det var ändå "samma gamla höger" tänkte man sig. Att analysen var önsketänkande visade sig när Reinfeldt och Borg i rasande fart sjösatte reformer på i stort sett alla områden. Även detta påminner om den reformchock Kjell-Olof Feldt påbörjade 25 år tidigare.
Oavsett vad man tycker i sak blir Kanslihushögern – frälsare eller dödgrävare en påminnelse om att politik faktiskt kan handla om... politik.
Byt PR mot nationalekonomi
Så var finns kraften att återföra debatten till riktig politik från kulturkrigets lätta rubriker? Var finns de vänsterekonomer och experter som i dag skulle kunna ta fram ett program som Framtid för Sverige – men utifrån vår samtid?
Problemen i dag är annorlunda än 1982, men Socialdemokratins historiska uppgift är fortfarande att vara bärare av jämlikheten i svensk politik. Det är ingen lätt uppgift när 60 procent av riksdagen är höger.
Men kanske är just lösningen att göra som partiet gjorde inför valet 1982 – banta den nuvarande organisationen och samla resurserna till ett reformkansli dit man rekryterar de bästa och klokaste krafterna med uppgift att utforma ett reformprogram för tiden efter valet 2022.
Låt politiken forma kommunikationen, istället för tvärtom.
Nog med ”signaler”
I dag handlar debatten i stället nästa bara om symbolfrågor som böneutrop och ordningsbetyg i skolan. Partierna ägnar sin tid åt att skriva pressmeddelanden snarare än rapporter och politikerna "signalerar" - de reformerar inte. Det är extremt tröttsamt, även om självklart vi i medierna bär ett tungt ansvar för att det blivit så.
Därför blir rekryteringen av Alice Teodorescu huvudnyhet när Moderaterna i veckan meddelade att de ska skriva ett nytt idéprogram. Inte själva idéerna man ska prata om. Signalen om färdriktningen är tydlig redan innan en rad av texten formulerats.
Dagens politiker låter PR-tänk styra politikens innehåll i stället för tvärtom. Därför handlar veckans mest omdiskuterade politiska nyhet om att Moderaterna byter tillbaka till sin gamla logotyp.
Jag kommer på mig med att sakna både Kjell-Olof Feldt och Anders Borg i politiken.
Det är så man vill gråta.