En S-regering får inte slarva med jämlikheten
Att vanligt folk får det bättre är avgörande för förtroendet för samhället
I morgon ska Stefan Löfven läsa upp sin regeringsdeklaration för landets riksdagsledamöter. Den kommer vara baserad på en överenskommelse som tråcklats ihop med Gustav Fridolin, Isabella Lövin, Annie Lööf och Jan Björklund.
Det handlar om saker som sänkta skatter för höginkomsttagare, privatisering av Arbetsföremedlingen, försämring av a-kassan, tredubblat rut-avdrag och hot om att arbetsmarknadens parter måste acceptera en kraftig urholkning av anställningsskyddet.
Men Stefan Löfven kan inte nöja sig med det. En regering som leds av en socialdemokrat måste faktiskt...
Försvara välfärden
Välfärdens kärna brukar det kallas, det som kommuner och landsting sysslar med. Och ekonomin för landsting och kommuner sätter ramarna för hur barnomsorg, skola, sjukvård och äldreomsorg fungerar i praktiken. Just nu är denna kärna hotad. Enligt Sveriges kommuner och landsting, SKL, kommer det krävas 50 nya miljarder bara för att upprätthålla dagens nivå i välfärdsverksamheterna. Och med tanke på läget på många förlossningsavdelningar och äldreboenden kan ingen vara nöjd med dagens nivå.
Befolkningen i Sverige växer och under de närmaste tio åren kommer vi bli en miljon fler svenskar. Ännu viktigare är det att befolkningssammansättningen förändras. Andelen äldre växer, precis som andelen riktigt unga. Behovet av skolor, vård och omsorg ökar.
För att få det att gå ihop har många kommuner redan tvingats höja kommunalskatten ordentligt. Men om det ökande behovet av välfärd ska bekostas av kommunalskatt betyder det ännu större klyftor i kommunerna, eftersom låg- och höginkomsttagare betalar en lika hög andel. Det betyder också större klyftor mellan fattiga och rika kommuner.
Det finns en ganska enkel lösning på problemet: att staten tar ett mycket större ansvar för finansieringen av kommunernas välfärdsarbete. I den uppgörelse som slutits mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna lovar man förvisso att "förstärkningen av de allmänna bidragen till kommuner och landsting fortsätter i jämn takt över mandatperioden".
Men hur det ska gå att kombinera med löften om massiva skattesänkningar återstår att se.
Öka jämställdheten
Att samhället ser ut som det gör beror ofta på politiska beslut och att politiker vill att det ska vara så här. Männen och kvinnorna som sitter i regeringen är med och styr samhällsutvecklingen. Så att Sverige ännu är ett ojämställt land är – bland annat – politikernas ansvar.
Ojämställt?
Jo, tack. Färre kvinnor än män upplever att de har en god hälsa. Här känner kvinnor, oavsett ålder, mycket större oro än män. Kvinnor använder drygt tolv timmar i veckan åt hushållsarbete, medan män bara diskar och städar i ungefär sju timmar. Kvinnor tar ut 78 procent av all föräldraförsäkring och kvinnor tjänar i genomsnitt bara 87 procent av vad män tjänar. Och då är siffrorna ändå omräknade till heltid. Förra året arbetade 29 procent av kvinnorna deltid. Bara 4 av 10 kvinnor i arbetaryrken har en tillsvidareanställning på heltid. Så kan vi inte ha det.
Jämställdheten är inte ett isolerat politikområde, men måste genomsyra all politik och all myndighetsutövning för den nya regeringen.
Öka jämlikheten
Inför riksdagsvalet 1970 blev "Ökad jämlikhet" Socialdemokraternas viktigaste paroll. Den sociala utjämningen var central i partiet politik. Det handlade om att ge alla möjligheter att växa och utvecklas och politiken för det innehöll saker som bland annat utbyggd barnomsorg, satsning på arbetsmiljö, vuxenutbildning, stöd till glesbygden och möjligheter för funktionshindrade att arbeta.
Att fördela pengarna rättvist och att se till att vanligt folk – människor som jobbar i fabriker och verkstäder, kontor och affärer – får det bättre och mer att säga till om var avgörande för samhällets framtid, sa Olof Palme i ett tal i maj 1970.
I dag lämnar omkring 20 000 elever grundskolan utan gymnasiebehörighet. 186 000 barn lever i fattiga familjer. 344 000 svenskar går arbetslösa, enligt SCB. Samtidigt har inkomstskillnaderna aldrig varit större i modern tid. Sambanden mellan god hälsa och små inkomstskillnader är till exempel starka. Samma sak med skolresultat, låg brottslighet, tillit mellan människor, psykisk hälsa, integration och förväntad livslängd.
Jämlika samhällen är tryggare och mer hälsosamma. Och precis ett sådant samhälle vill ju både Annie Lööf och Stefan Löfven ha.