Arbetarrörelsen firar, men var är arbetarna?
Ekonomin har gripit makten – facket marginaliseras allt mer
4 maj 2008. Förstamajfirandet i Rom tillägnades de arbetare som dött på sina arbetsplatser. På banderoller kunde man läsa ”Italien är en republik grundad på arbetet”. På San Giovanni-piazzan samlades en halv miljon för att solidarisera sig både med arbetets offer och med arbetet som idé.
Några dagar tidigare hade Rom valt en ny borgmästare, Gianni Alemanno. Han har gjort större delen av sin politiska karriär inom fascismen. Det moderna Rom har aldrig någonsin tidigare valt en ledare som är främmande för den folkliga antifascismen – en avgörande del av landets republikanska historia. Alemanno valdes främst för att väljare ur arbetarklassen helt enkelt avstod från att rösta.
I norra Italien strömmade arbetarväljare över till det rasistiska partiet Lega Nord. Hellre solidaritet med det rika italienska norr än med de många fattiga och marginaliserade i söder.
I Paris valde de ledande fackliga centralorganisationerna att göra första maj till en manifestation för de papperslösa; de hårt exploaterade flyktingar som på en gång bär upp delar av näringslivet och ständigt tvingas hålla sig själva och sina familjer gömda för myndigheterna.
Röstar högerextremistiskt
Solidaritetsmanifestationen kan ställas mot franska arbetarklassens politiska sympatier. Dess majoritet röstar på högerpartierna, inte sällan på de högerextremistiska. Detta är inte ett av de många franska undantagen. I grannländer som Danmark och Norge hjälper många arbetare till att blåsa upp främlingsfientliga organisationer till masspartier, för att använda en belastad term.
Jag påminner mig den norske sociologen Ottar Brox tes om strukturfascismen, egentligen en variant av Karl Polanyis klassiska och banbrytande studie om ”den stora förändringen”. Båda beskriver hur en ekonomisk ordning, pådriven av marknadssystemets väldiga kraft, river sönder social trygghet, ställer arbetarna mot varandra och hotar löntagarnas själva existens. Ekonomins utveckling, exempelvis den liberala globaliseringen, betraktas som ödesbunden till sin form; demokratin och samhällssolidariteten reduceras till restposter. Ekonomin har gripit makten; den politiska sfären töms på inflytande och facket marginaliseras allt mer.
Med den styrkebalansen är det inte förvånande att inkomst- och förmögenhetsklyftorna inom länderna växer mer dramatiskt än någonsin och att den offentliga sektorn omvandlas till marknadstorg, där den välbeställde har oändligt många fler röster än den lågavlönade.
På arbetsmarknaden, alltmer just bara en marknad, växer antalet icke-fasta jobb och konflikterna mellan löntagargrupperna tenderar att växa. Ofta laddar etnicitet motsättningarna. Forskaren Tito Boeri gör följande reflektion: ”Källan till det växande missnöjet på arbetsmarknaden är att högre sysselsättning köps till priset av ökad otrygghet i jobbet.”
I senaste numret av tidskriften Tiden skriver bland andra förre Metall-ordföranden Göran Johnsson entusiastiskt om den liberala globaliseringen. En nyckelformulering lyder: ”Vårt eget välstånd är en frukt av fungerande marknader.”
Det är den sortens ideologiska kapitulationer som kan förklara den europeiska arbetarrörelsens djupa och allvarliga kris. För en facklig ledare borde rimligen den egna rörelsens kamp, den politiska organiseringen och motmakten mot kapitalismen beskrivas som alldeles avgörande för välståndet och för att det fördelats socialt rättvist.
Samhällshierarkierna intakta
Johnsson, en mycket framgångsrik facklig ledare, beskriver en idémässig tomhet inom den europeiska vänstern: Den har inga genomarbetade alternativ till ”den väl fungerande marknaden” och därmed inte till den liberala globaliseringen. Europeiska löntagare drar sina slutsatser: Den nuvarande ekonomiska ordningen förblir intakt och med den samhällshierarkierna. Då måste vi i stället kämpa om jobben och välståndet mot andra löntagare – fattiga i den italienska södern, flyktingar från tredje världen. Med detta inskränkta perspektiv blir Le Pen, Bossi och Pia Kjærsgaard väl så attraktiva som facket och den politiska vänstern.
En gång i tiden skrev jag en bok om att Europavänstern blivit de nya liberalerna.
En aning hoppfullt, vänstern hade erövrat rollen som kulturliberaler, den hade inte skrivit ut receptet ”fungerande marknader”.