Bush är som hämtad ur ett antikens drama

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Philip Zandén gestaltar mästerligt Kreon i det antika dramat Antigone som spelas på Dramaten. Han är makthavaren som berusad av sin maktposition beslutar att sända sin egen släkting i döden. Beslutet är formellt riktigt. Han följer statens lagar och upprätthåller så sin egen position som härskare.

Han är oförmögen att höra folkets protester. Han har makten, men som Aftonbladets teaterrecensent Barbro Westling skrev, ”kring honom bubblar folkvilja och demokrati”.

Kanske är det tidsandan som får mig att fascineras mer av Kreon än Antigone?

Rätten till uppror, som Antigone-gestalten uttrycker, är förvisso ett angeläget tema. Ändå är det den misslyckade, avklädde Kreon i dramats slutscen som griper tag. Genom sitt orättfärdiga beslut har han förlorat inte bara sin son och sin hustru utan även folkets förtroende och sin egen värdighet. Han står ensam kvar, ingen kommer till hans hjälp. Den vältalige statsmannen har förvandlats till en ynkrygg.

Huvudtemat i Antigone gäller lojaliteten – ska man vara lojal med sitt eget samvete

eller med staten, med sina familjetraditioner eller lagarna? Ett undertema skulle kunna

sägas handla om det formella beslutet kontra etiken.

Många är de vittnesmål från Nazityskland under andra världskriget som hävdade: ”Jag lydde bara order”.

Problemet var knappast att folk inte visste vad som pågick utan att nästan ingen ifrågasatte det, av rädsla, maktfullkomlighet eller oförmåga till etisk reflexion. Lydnaden fråntog den enskilda människan hennes ansvar. Så urholkades inte bara offrets utan även för-övarens människovärde. Politik blev teknokrati och tömdes därmed på sitt moraliska

innehåll.

Jag kommer att tänka på detta när jag ser Kreon på scen. Han vägrar känna efter vad som är rätt och fel ur mänsklig och moralisk synvinkel utan framhärdar i sitt beslut. I den svart-vita föreställningsvärlden finns bara ett svar: Jag har rätt. Den som inte är med mig är mot mig.

Efter teaterföreställningen hör jag nyhetsrapporterna om en annan makthavare, George W Bush. Från sin ranch i Texas låter han hälsa att tiden rinner ut.

Hans beslut att starta krig mot Irak tycks oåterkalleligt.

USA och Storbritannien filar på en andra resolution som kan ge ett militärt anfall FN-legitimitet. Beslutet att bomba skulle i så fall vara formellt riktigt, men rättfärdigt? Knappast!

Opinionen växer mot kriget. Över hundra amerikanska städer, däribland Los Angeles, Washington och San Francisco, protesterar mot Bush. Miljontals medborgare världen över höjer sina röster för fortsatta vapeninspektioner och demokratibygge på fredlig väg.

Det spelar ingen roll, hälsar presidenten. ”The game is over”.

I det grekiska dramats slutscen ser vi en klagande Kreon. Han faller ihop, ensam och övergiven.

Av maktens legitimitet återstår bara ruiner.

Helle Klein