Pär Nuder får nog stå på tillväxt ett tag
Det är inne med kronprinsar och prinsessor. Mest prinsar. Kungen uttryckte nyligen sin irritation över att prins Carl Philip bara fick vara kronprins i sju månader innan han petades från tronen av syster Victoria och den nya lagen om kvinnlig tronföljd.
Kanske har kungen rätt. Om prinsessor förvägrats rätten att ärva tronen också på 2000-talet, skulle monarkin verkligen ha framstått som den kapitalt föråldrade institution den är.
Frågan om kön är numera aldrig oviktig när tronpretendenter ska utses. Varken vid hovet, i kyrkan eller i politiken. Det är bara i näringslivet som kvinnorna fortfarande har svårt att kvala in.
I politiken är den stående politiska frågan just nu: Vem tar över efter Persson?
Medierna har redan, efter mordet på den självskrivna kronprinsessan Anna Lindh, utsett Perssons handgångne, samordningsminister Pär Nuder. Och inte bara vi i media spekulerar. I socialdemokratins olika maktcentra tisslas det och tasslas.
Man talar om Nuders flitiga resande till partiets alla hörn och om Perssons lansering när Nuder fick hålla det stora talet vid socialdemokraternas senaste kommundagar. Ett centralt evenemang där partiets tyngsta kärntrupp, de mäktiga kommunalpolitikerna, samlas.
Pär Nuder 40 år ung, kan snart sägas ha suttit på alla politikens stolar, till och med som statens representant i Vin & Sprits styrelse. Som statsministerns ställföreträdare leder han nu regeringens tillväxtsamtal. Han – inte arbetslivsminister Hans Karlsson – ansvarar för de brådskande och känsliga förhandlingarna om ohälsan. Det är han som ska skriva det viktiga tillväxtprogrammet till partiets kongress nästa år.
Pär Nuder är också mannen som håller framtidens politiska landskap i sin hand. Han leder partiets författningspolitiska arbetsgrupp och rådslaget om en ny modell för hur valsystemet ska se ut. Under statsministerns grå eminens sorterar också Ansvarsutredningen som ser över det kommunala självstyret och hela den offentliga sektorns organisation.
Man kan undra hur han hinner, samordningsministern.
Alla stora tunga framtidsfrågor som partiordföranden och statsministern sett torna upp sig har han lagt i Pär Nuders händer. Det får man nog kalla en lansering som inte ens vare sig Olof Palme, Carl Bildt eller Mona Sahlin fick.
Jag undrar ändå om inte frågan är för tidigt väckt. Jag tror inte Göran Persson längre har en tanke på att avgå.
– Jag kommer aldrig att flytta till Bryssel, sade han när jag träffade honom nyligen. Och vem önskar mannen som drömmer om att bli skogsbonde i det leende Södermanland att behöva flytta till det blygråa Bryssel?
Dessutom fick jag en lustig känsla när jag lyssnade på Persson. Att jag upplevde något som jag redan varit med om. Det kändes lite som när han presenterade sin första krisbudget inför valet 1994. Sin ”bilaga” till valmanifestet. En enkel A4 med nedskärningar på 70 miljarder och ett ”öppet mandat” för ytterligare besparingar – om det skulle behövas. Det gjorde det.
Sveriges finanser skulle saneras och den skenande statsskulden hejdas. Uppgiften var stentuff, den var Göran Perssons och han tycktes gilla den.
Nu står välfärdsstaten inför en ny kris. Välfärden och att hålla Sverige utanför krig är de två uppgifter en s-regering alltid måste lyckas med. Det vet Göran Persson. När arbetskraften och tillväxten snart inte räcker för att klara välfärden hotas vi att på nytt att bli satta i skuld. Mellan tummen och pekfingret har Persson räknat ut att pengarna inte kommer att räcka.
När han skrev sin ”bilaga” -94 hade han också höftat mellan tummen och pekfingret. Nu, 10 år senare, är det allvar igen. De goda åren och framgångarna som Trivsel-Torsten är borta. Nu måste framtidens statsfinanser saneras. Persson är på gång, och han verkar gilla läget. Kanske är han bäst, statsministern, när det gäller.
Pär Nuder får nog stå på tillväxt.