Jag ser dig inte, Stefan Löfven
15 september 2015
Statsministern
Jag har bara sett Stefan Löfven en gång. Det var när han fick nog av Annie Lööfs tramsande förra vintern och kallade till extraval. Det var kulmen på en lång höst av barnsligheter från Sverigedemokrater och allianspartier. Alla ville sabotera, ingen ville ta ansvar. Läget verkade helt låst. Tills Stefan Löfven klev fram och sa att han fått nog. Statsministern framträdde väldigt tydligt då. Man såg var hans gränser gick och vad han var beredd att ta strid för. Det var ett fint exempel på politiskt ledarskap. Strategin Stefan Löfven valde då var riskabel. Det hela hade mycket väl kunnat leda till att Socialdemokraterna och Miljöpartiet fick lämna Rosenbad. I stället blev resultatet decemberöverenskommelsen som gör det möjligt för Löfven att regera. Sedan dess har statsministern återgått till att vara en gåta. Vad vill han, egentligen? Vad är han beredd att riskera? Ingen vet riktigt.
I dag presenterar statsministern sin andra regeringsförklaring sedan valet, och sin första med ett fungerande regeringsunderlag. Nästa vecka kommer budgeten. Dessa två tillfällen är mandatperiodens viktigaste. Det är nu det gäller. För regeringen och för Stefan Löfven. Framgångsrikt ledarskap kan se ut på många olika sätt. Stefan Löfven kommer från en facklig bakgrund där kompromisser premieras, inte risktagande och snabba reaktioner. Han verkar ha gott omdöme och vara en sansad och vuxen person. Han kommer aldrig bli någon Göran Persson, på gott och ont. Frågan är vad han ska bli i stället. Just nu verkar Löfven kombinera det sämsta av två världar. Han kliver inte fram själv. Men han låter inte riktigt någon annan göra det heller. Ministrarna hålls i tajta ledband där
alla ska upprepa samma centralstyrda buskap. Resultatet är en långsam, tondöv utspelsmaskin som verkar sakna förmåga att ställa om eller reagera på saker som händer i omvärlden.
Bristerna i detta upplägg blev parodiskt tydligt för ett par veckor sedan, när flyktingkrisen exploderade och en våg av empati och solidaritet svepte över Sverige. I stället för att utnyttja detta tillfälle fortsatte
regeringen envist med sina utspel om pengar till skolgårdar och mammografi. Bra saker som nu helt försvann i bruset. Faktum är att statsministern leder en regering i kris. Den är inte riktigt lika akut som den förra hösten, eftersom inget nyval står för dörren. Men den är lika djup. Enligt opinionsmätningarna hade Socialdemokraterna i augusti drygt 25 procents väljarstöd.
Oavsett ledarstil måste Löfven visa både sitt parti och sina väljare att han också förstår hur illa läget är. Vi här ute vet det nämligen redan. Sedan måste något hända. För det första måste statsministern se över sitt lag. Det ingår i en ledares uppgifter att se till att rätt person är på rätt plats och göra förändringar när det krävs. Och det krävs nu. För det andra måste Stefan Löfven välja ut några frågor som han tycker är viktiga nog att avgå på och driva dem stenhårt. Det kan handla om en satsning på en mer likvärdig skola eller mot barnfattigdom. Det kan också vara något annat. Det viktiga är att vi förstår vad Löfven är beredd att slåss för. Slutligen bör statsministern göra sitt yttersta för att nå blocköverskridande överenskommelser när det gäller frågor som bostadsbyggande, infrastrukturinvesteringar och flyktingmottagande. Just nu framstår Stefan Löfven varken som en fajter eller förhandlare, utan mer som en person som hela tiden ligger steget efter. Det är verkligen synd. För vi behöver se dig här ute, statsministern.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.