2015 slutade de vara människor
Uppdaterad 2015-09-07 | Publicerad 2015-09-03
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det finns en berättelse i Selma Lagerlöfs “Jerusalem” som jag kommit att tänka på flera gånger denna sommar.
Den handlar om Tims Halvor Halvorsson som var storbonde hemma i Dalarna, men följde med till det Heliga landet för att vandra de vägar Jesus Kristus trampat.
Utanför Jerusalem, på berget Sions södra sluttningar, låg en liten kyrkogård som ägdes av amerikanska missionärer. Där fick de svenska kolonisterna begrava sina döda.
Tims Halvor Halvorsson hade en dotter där, en liten en, bara tre år. Lill Greta hade varit mest lik honom av barnen och han hade hållit mycket av henne.
En eftermiddag gick han till Josafats dal och plockade de gladaste och vackraste blommor han visste, röda vallmorosor. När han kom fram till kyrkogården stod alla gravar öppna.
Avvikande och förtalade
Enligt arbetarna hade kyrkogården sålts och kistorna flyttats. De anhöriga hade fått information i god tid och fört bort sina döda, berättade de.
Men inget bud hade gått till svenskarna i kolonin utanför Damaskusporten. De var för avvikande och förtalande för att någon skulle bry sig.
De döda som ingen gjort anspråk på hade lagts i en grop vid Jerusalems soptipp, Gehenna, utan omsorg. Kistor hade gått sönder, och hamnat upp och ner, liklukten var påtaglig och både hundar och gamar hade hunnit före Tims Halvor.
”Käraste Lill Greta, vi visste inte om detta”, sa han till sitt barn medan han försökte lyfta upp den lilla kistan. ”De håller oss inte för människor, därför har de inte brytt sig om att låta oss veta det.”
Någonting gick sönder i Sverige sommaren 2015. Jag vet inte om det beror på tiggarna, Ikea-morden, SD:s opinionssiffror eller tonläget hos den konservativa borgerligheten.
Men något är det.
Ser vi oss själva i dem?
Medkänsla är en oerhörd kraft. Människor kan göra stora uppoffringar för att hjälpa andra, bara för att de kan, när samvetet kräver det.
För att bekämpa medkänsla måste man ofta ljuga, påstå att ensamkommande barn inte är barn eller att flyktingar inte är ”riktiga”. Eller att ”dom” som är avvikande och förtalade inte är som ”oss”.
”Ja, svenska medier är generellt för återhållsamma med att skriva ut ursprung, nationalitet och religion,” skrev Ivar Arpi på SvD:s ledarsida efter Ikea-morden.
”De håller oss inte för människor”, sa Tims Halvor.
Är det en människa vi ser när komikern Mårten Andersson på sitt Instagram publicerar en bild av en tiggare och en Coca-Cola med texten ”Rom och cola”?
Ser vi oss själva i bilderna på lastbilen där 71 människor på flykt kvävdes till döds i Österrike? Eller på de ”svärmar” av människor som väntar i läger vid engelska kanalen? Eller i de överlastade båtar som korsar medelhavet där flyktingarna från Eritrea är inlåsta under däck?
När vi blev hårda
Jag undrar jag, sommaren 2015 kom lögnerna åt oss och vi blev hårda.
”Problemet för samhällseliten är att svenska folket inte delar de humanitära stormaktsambitionerna”, skrev Marika Formgren på GP:s ledarsida.
Elit mot folk.
Jag tittar länge på bilden av Alan, tre år, som drunknade under flykten till tryggheten i Europa.
Vi lever i en tid där det är en radikal handling att se honom som en människa.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.
Hjälp, vad händer? Vi förklarar