Miljöpartiet är inte en garanti för lycka
De har sagt åt oss i nästan två decennier att några få människors extrema rikedom, är för allas bästa. Bankmännens bonusar, oligarkernas biljoner. Det är nödvändigt. Några måste dra ifrån – annars kommer vi alla att bli fattigare.
Efter finanskrisen går det inte längre att resonera på detta sätt. Ojämlikheten bidrog till krisen, den är ovärdig och den håller miljoner människor tillbaka. Vi behöver en ekonomi som snurrar kring annat än finansmarknader, kreditkort och skulder. Det politiska utrymmet finns. Frågan är vilken politisk rörelse som har verktyg att ta sig an uppgiften?
I Sverige hävdar allt fler (åtminstone i media) att det kan vara Miljöpartiet. Socialdemokratin är tråkig – det här är det nya! På samma sätt påstod man i Storbritannien för några veckor sedan att
Liberaldemokraterna skulle ta över Labours roll som den progressiva krafteni brittisk politik. Så blev det inte. Liberaldemokraterna gjorde visserligen ett bra val, men ökade bara med 1 procent. Nu har de satt sig i regering med de konservativa och besvikna progressiva väljare tvingas vända tillbaka mot Labour. Det är värt att tänka på.
Det svenska Miljöpartiet står i någon mening för en radikal kritik av ekonomin. Mer än något parti har de kritiserat tillväxtbegreppet.
Maria Wetterstrand brukar lyfta fram att sambandet mellan tillväxt och lycka är svagt: människor i västvärlden har blivit avsevärt mycket rikare, men inte lyckligare. Därför bör politiken fokusera på annat än materiellt välstånd.
Det är en analys som passar de gröna – Miljöpartiet är en rörelse baserad inte i en idé om hur inkomster ska fördelas, utan en tanke om vad det goda livet är: Vi ska jobba mindre, äta annorlunda, resa annorlunda och disponera vår tid annorlunda.
Pengar kan visserligen inte köpa dig lycka och BNP-måttet har oerhörda brister (det skapades trots allt för att mäta krigsproduktion – inte välstånd). Men riktigt så enkelt är det inte. Ekonomisk tillväxt verkar inte öka människors ”lycka”. Samtidigt är rikare länder ”lyckligare”. Hur går det ihop?
David Halpern reder ut saken i ”The hidden wealth of nations”. Förklaringen ligger i vad han kallar ”det gömda välståndet”. Ett mått på hur mycket tillit som finns i ett samhälle och hur väl människor kommer överens. Denna faktor driver både ekonomisk tillväxt och människors upplevda lycka. Att vi litar på varandra är både bra för ekonomin och för att vi ska må bra.
Detta förklarar hur de skandinaviska länderna har kunnat kombinera hög tillväxt med att människor upplever att de mår allt bättre. Ett samband som inte finns i USA eller Storbritannien. Vårt ”gömda välstånd” är helt enkelt större (vilket ofta är fallet med mer jämlika samhällen).
”Det gömda välståndet” är också ojämnt fördelat inom ett land. Att bekämpa fattigdom i områden där människor är rädda för varandra är svårt. Det räcker inte att tillföra mer materiella resurser. På något sätt måste man också omfördela tillit. Annars blir en omfördelning av inkomster inte varaktig. Det är svårt att säga vad som är hönan och ägget, men politiken måste uppenbart tänka mer i helheter.
Hela det här fältet är väldigt intressant. Socialdemokratin borde ta den ideologiska diskussionen om både tillväxt, vålmående och omfördelning med Miljöpartiet. Här någonstans finns svaren på vilka behov framtidens välfärdsstat bör vara organiserad kring. Och det är mycket mer komplicerat än att materiell tillväxt står i motsättning till välmående.
Socialdemokratin behöver definitivt en mer kritisk diskussion om tillväxt. Men den skulle behöva handla om andra saker än åtta veckors semester, friår och sex timmars arbetsdag. Frågan är svårare, intressantare och mer radikal än så.