Regeringens krispaket räddar ingen journalist
Coronastödet till media är nästintill hånfullt
Mediekrisen var ett faktum långt före coronakrisen slog till. Förra året till exempel, efter nya lagar om spelreklam, tappade mediebranschen annonsintäkter i hundramiljonersklassen. Kräftgången för svensk lokalpress har varit ännu svårare och pågått desto längre. Att räkna upp de senaste fem årens tidningsnedläggningar skulle bli en lång och sorglig lista.
I och med coronasmittan tappar tidningarna intäkter på flera fronter fastän intresset och behovet av journalistik är större än någonsin. Dagspressens branschorganisation TU räknar med att medieaktörerna kommer tappa varannan annonskrona. Varannan. Det handlar om miljardbelopp. När ingen är ute och handlar är det poänglöst att göra reklam. För de tidningar som också lever av lösnummerköp, så som Aftonbladet och Expressen men även många tidskrifter, försvinner också stora intäkter ju fler som håller sig hemma.
För lite för demokratin
Från det utgångsläget kom så Kulturdepartementets besked om ett krispaket i förra veckan: 200 miljoner. I klarspråk är det faktiskt ett hån, särskilt när det presenteras i samma mening som "krisen har satt ljus på mediernas värde", vilket kulturminister Amanda Lind sa under sin pressträff.
För vilken svensk kommun som helst hade 200 miljoner kronor extra i årligt stöd varit den största ångestlindringen man kunnat få. Länge uppskjutna renoveringar av äldreboenden och skolor skulle kunna genomföras. Personalluckor skulle kunna täppas till och barngrupper på förskolorna minska. För välfärdens del vore 200 miljoner till varje kommun vara just vad samhället behöver, men för demokratin i alla de kommuner där besluten om skolan och omsorgen fattas är det alldeles för lite.
Journalistiken behövs vid kris
Bonnier, vid sidan om Schibsted Sveriges största tidningsägare, permitterar nu stora delar av sin journaliststyrka både lokalt och nationellt. Personalen går ned i tjänst för att koncernen ska spara pengar. Om stora Bonnier tvingas till sådana åtgärder trots att tidningsläsandet gått genom taket kan vi ana vad som snart är faktum bland mindre medieägare.
I en kris är demokratin alltid som mest hotad. Då behövs också den maktgranskande blicken som allra mest. Det är en blick som kommer försvinna runt om i landet före året är slut om staten inte ger rejälare besked. Miljonhöjningen av presstödet behövdes långt före coronakrisen, men för utgångsläget medierna står i just i denna stund kan det vara en spik i kistan. Öppnas inte statskassan ytterligare snart kan det vara för sent. Vill man vara riktigt illvillig kan det möjligen sitta en politiker någonstans och vara glad över det, men då ska man veta att det är demokratin och därmed medborgarna som betalar det högsta priset.