Vi tog oss igenom corona tillsammans
Nu behöver vi mer jämlikhet
Utvecklingen av e-handel med livsmedel har gått flera år fortare än någon hade trott. Det säger föreståndaren i min Coop-affär. Han har till sist kunnat anställa personalen för att plocka de beställda varorna i den lokala butiken. Fram till nu har färdiga kassar levererade från grannkommunen.
Nya konsumtionsmönster, andra jobb och ett förändrat arbetsliv i pandemins spår. Det är så vi oftast ser på det som hänt det senaste året. Distansarbete och digitala möten har kommit för att stanna.
Själv kan jag bara hoppas att det är riktigt. Som journalist vill man vara på redaktionen när stora händelser inträffar. Men efter 20 år som veckopendlare har jag svårt att sakna orimligt tidiga morgontåg, iskalla perronger eller tunnelbanetåg i rusningstid.
Mycket är nytt, men när vi ska summera erfarenheterna efter pandemin är det ändå det vi redan visste som blivit tydligare.
Som hur vi värderar och betalar arbete.
Att många kvinnodominerade yrken, inte minst inom vård och omsorg, är undervärderade är ingen nyhet. Inte heller att arbetsvillkoren ofta är dåliga.
Ändå har det senaste året inneburit ett slags uppvaknande. För ett år sedan beskrevs vårdpersonalen välförtjänt som hjältar. De var inte ensamma. Under hösten har vi konstaterat att de dåliga anställningsvillkoren i äldreomsorgen har kostat liv.
Frågan är vad vi gör med de insikterna?
Fackföreningsrörelsen arbetar för att jämna ut skillnaderna mellan kvinnors och mäns löner och anställningsvillkor. Men det går för sakta, alldeles för sakta.
Det är dags att ställa jämställdheten i arbetslivet på den politiska dagordningen.
Jämställda löner och ett stopp för ofrivilliga deltider är ett fackligt ansvar. Men pandemin har visat att vi har ett samhällsproblem som inte facket kan bära på egen hand. Det är dags att ställa jämställdheten i arbetslivet på den politiska dagordningen.
Löner ska inte sättas av politiker. Men förutsättningen för att undersköterskor, förskolelärare och sjuksköterskor ska kunna få de löner alla för ett halvår sedan ansåg att de är värde är att det finns pengar. Och förutsättningen för rimliga anställningsvillkor är att det finns resurser.
Då kan man inte sänka skatterna.
Högre löner i välfärden betyder inte att undervärderingen av kvinnors arbete försvinner. Missförhållanden finns på hela arbetsmarknaden. Men en uppvärdering av välfärdsarbetet skulle hjälpa till att förändra normerna.
En annan sak vi redan visste men som hamnat i blixtbelysning det senaste året är otryggheten.
I Sverige är det idag drygt 600 000 tusen människor som har tidsbegränsade anställningar. En del är vikariat eller säsongsjobb, men väldigt många måste helt enkelt vänta på att arbetsgivaren ska höra av sig, kanske på SMS.
De var de första som drabbades när pandemin slog till för ett år sedan. De tillfälliga jobben i handel eller service försvann blixtsnabbt.
Sannolikt kommer de tillbaka. Det brukar tillfälliga jobb göra när krisen går mot sitt slut. Men det betyder inte att tryggheten återvänder, eller att den någonsin funnits.
Den uppgörelse om anställningsskyddet som nu finns mellan arbetsgivarna och delar av fackföreningsrörelsen förändrar spelplanen. Men den förändrar inte verkligheten.
Trots att politiker under årtionden har pratat om att urholka anställningsskyddet är problemet på arbetsmarknaden ett annat, otryggheten. Och den är verkligen inte rättvist fördelad.
Otrygga anställningar är dubbelt så vanliga för arbetare som för tjänstemän. Och väljer vi att titta på kvinnor i arbetaryrken har en av fyra ett jobb som inte ger tryggheten att veta att pengarna räcker till mat månaden ut eller att nästa hyra kan betalas.
Så borde det inte få vara i ett land som kämpat sig igenom pandemin tillsammans.