Sjuka behöver inte förnedras
Från och med i dag är tidsgränserna i det svenska sjukförsäkringssystemet borta.
I sex år har vi levt med en ordning där dina dagar med sjukpenning tar slut efter två och ett halvt år – och det även om läkare intygar att du inte kan arbeta. Efter 915 dagar är du så god och inställer dig hos Arbetsförmedlingen, arbetsam och frisk, annars blir det inga pengar alls, har varit politikens anmaning.
Reinfeldts regering
I dag kanske man glömt det, men det här arrangemanget höll faktiskt på att kosta Fredrik Reinfeldts högerregering makten redan 2010. En ordning där svårt sjuka människor tvingades ut ur sjukförsäkringen och in i fattigdom upprörde lite för många svenskar.
Inte så märkligt. Sedan 2010 har 100 000 personer utförsäkrats. Det är lika många som bor i Kiruna, Arvika, Vetlanda och Söderhamn – tillsammans.
Efter en tur till Arbetsförmedlingen eller kommunens socialkontor återvände många till sjukförsäkringen – 10 000 har utförsäkrats två gånger.
I fjol utförsäkrades ett stort antal sjuka en tredje gång.
Kan komma att kosta
Det är dock inte alla som gläds åt att tidsgränserna ryker. Moderaterna, Sverigedemokraterna, Liberalerna, Centerpartiet och Kristdemokraterna tycker gott att sjuka även i fortsättningen ska masa sig till Arbetsförmedlingen.
Både Ekonomistyrningsverket och Konjunkturinstitutet oroar sig för att en slopad stupstock kommer att kosta staten mycket pengar.
Man ska inte underskatta kostnaderna, men lösningen kan aldrig vara att låta systemet fungera som det gjort.
Trots de hårdare tagen har sjuktalen ökat ända sedan år 2010 – samma år som utförsäkringarna började slå igenom. Anders Borg spådde i sina budgetar att sjukfrånvaron skulle öka med omkring 50 procent mellan 2010 och 2017.
Vill vi komma åt ohälsan på jobbet behövs något annat än förnedrande regelsystem.
När man tittar närmare på sjukskrivningarna ser man att det är främst psykisk ohälsa bland kvinnor i yngre medelåldern som ökar. Stress, press och förändrade villkor i arbetslivet gör människor sjuka. Samtidigt brister både det förebyggande hälsoarbetet och rehabiliteringen. I dag får bara drygt hälften av LO-kvinnorna tillgång till företagshälsovård. Dessutom har svenska arbetsgivare mycket låga krav på sig när det gäller ansvar för att få sina anställda åter i arbete.
Måste finna ett svar
Där – i bemanningsfrågan, i delaktighet och inflytande över arbetet, i rehabilitering, i resursfrågan, i förebyggande arbete – måste svaret finnas.
Det är förstås något annat än de hårdhandskar som blivit så populära bland svenska politiker. Det är dessutom något som kan fungera.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.