Håll dig långt borta från lönerna, Ulf Kristersson
Avtalsförhandlingarna blir svåra nog ändå
Facken och arbetsgivarna har olika förväntningar på hur lönerna ska utvecklas. Och skillnaden är större än den brukar vara. Det visar en enkät som gjorts av undersökningsföretaget Kantar Prospera.
Bara den som tillbringat det senaste året under en sten kan vara speciellt förvånad. Inför vinterns avtalsrörelse tonar problemen upp sig. Man behöver inte vara särskilt dramatiskt lagd för att fråga sig om den modell som fungerat i 25 år kommer att överleva.
Sjunkande löner
Bakgrunden är som sagt uppenbar. Å ena sidan prisstegringar som redan i somras hade slungat löntagarnas köpkraft tillbaka till 2015. Sedan dess har inflationen fortsatt. Det är klart att fackförbundens medlemmar förväntar sig någon sorts kompensation.
Å andra sidan en lågkonjunktur som väntar runt hörnet. Stigande priser på råvaror och dyrare räntor gör inte bara att människor måste konsumera mindre. Det gör det dessutom svårare för företag att räkna hem investeringar.
Arbetsgivarna tror att det ska hålla tillbaka lönekraven.
Två intressen, men också två perspektiv.
Snart dags att mötas
Det är bara drygt tre månader tills de möts vid förhandlingsbordet. Precis innan jul är det nämligen meningen att arbetsgivare och fack inom industrin ska växla krav. Det blir startskottet för en avtalsrörelse som gäller mer än 2 miljoner löntagares villkor.
Det kommer att bli komplicerat. Att hitta en lösning är förstås fack och arbetsgivares ansvar men det finns ett par villkor för att inte vinterns avtalsrörelse ska förvandlas till hela havet stormar.
De bördor som nu läggs på svenskarna måste fördelas rättvist. Det gäller mellan löntagare, där satsningar på de med lägst löner blir extra viktiga när reallönen minskar. Men det gäller också aktieägare och direktörer.
Fungerar inte
Att förvänta sig återhållsamhet av jobbarna och samtidigt ta ut både bonus och utdelning fungerar inte. Det borde man komma ihåg sedan 90-talet.
Än viktigare är att Ulf Kristerssons regering låter bli att förstöra allt. Uppgörelser om till exempel studiestöd behöver förstås ligga fast. Men framför allt kan inte politiken hoppa in och göra stora förändringar av trygghetssystem som a-kassan eller sjukförsäkringen. Och man kan absolut inte börja fingra på fackförbundens oberoende, som Jimmie Åkesson har talat om.
Klåfingriga politiker är det största hotet mot den svenska lönerörelsen. Nu återstår att se om Kristersson och hans gäng kan hålla händerna i styr.