Packa ihop nätkriget nu, Jimmie Åkesson
SD:s digitala våldskapital är snart Ulf Kristerssons
Ulf Kristersson vann valet 11 september och kommer på måndag, en dryg månad senare, att väljas till statsminister. Orsaken till att det tagit så lång tid är att förberedelserna inte var tillräckligt bra.
Ulf Kristersson har, till skillnad från exempelvis Stefan Löfven hade, egen majoritet i riksdagen. Alltihop kunde ha gått på några dagar, men så blev det inte.
Min gissning är att det kommer att fortsätta i samma stil. Ulf Kristersson har, som många redan påpekat, en historia av att inte kunna fatta beslut och inte få saker ur händerna.
De senaste veckorna var alltså inget olycksfall i arbetet - att ständigt vänta på bättre tider är helt enkelt ett av Ulf Kristerssons karaktärsdrag. Vi kommer att få vänja oss.
En annan orsak till att det dragit ut på tiden är sannolikt skillnaderna i partikultur mellan moderater, kristdemokrater, liberaler och Sverigedemokrater. De tre första är barn av det demokratiska Sverige och dess förhandlingskultur och har suttit i regeringar tidigare.
Sverigedemokraterna är istället i första hand en högerradikal och utomparlamentarisk rörelse med en ledarprincip bygd på Jimmie Åkesson själv. Det har funkat bra vid träning när partiets aktivister kunnat få allt de pekat på utan att behöva ta ansvar.
Men fungerar det på match?
Det återstår att se.
Krocken mellan dessa partikulturer kan bli spektakulär de kommande åren och ser man till SD:s systerpartier i andra länder, som Dansk folkeparti i Danmark eller Fremskrittspartiet i Norge, kan det sluta illa för Åkesson.
I båda länderna har de högerradikala kraschlandat efter en överdos av politiskt ansvar.
Ett problem för Ulf Kristersson kommer att bli de ickedemokratiska inslagen i Sverigedemokraternas partikultur. Som svängdörrarna mot olika nazistiska grupper, vurmen i SD:s djupa led för Vladimir Putin och den beundran även SD:s partiledning uttrycker för den Ungerska diktaturen.
Att Björn Söder (SD) nu blir ordförande i den svenska delegationen till OSSE:s parlamentariska församling och att SD får vara både ordförande i Utrikesutskottet och vice ordförande i Försvarsutskottet tyder på att M, KD och L helt saknar röda linjer. Men det återstår att se.
Det största problemet är trots allt SD:s digitala våldskapital mot journalister, oliktänkande och oppositionspolitiker. Under kommande vecka blir detta i praktiken regeringens digitala våldskapital.
Hur Ulf Kristersson hanterar situationen blir ett lackmustest för vad som kommer att hända framöver. För i en demokrati måste en regering acceptera att bli granskad av media, ministrar kan inte vägra svara på frågor och topplocket kan inte gå varje gång man får kritik.
I en demokrati behöver inte regeringskritiska journalister ständigt få löpa gatlopp.
Det måste gå att granska och kritisera Ulf Kristersson, hans ministrar och politik utan att bli dränkt i hotfulla meddelanden på sociala medier, via brev och telefon. Och det är Ulf Kristerssons ansvar att få Sverigedemokraterna att förstå det.
"Men de kan ju inte ta ansvar för sin svans" brukar motargumentet vara.
I regeringsställning håller inte det.
Dels är det uppenbart osant, SD:s hatmaskin på nätet är ingen spontan företeelse utan ett välorganiserat system av grupper, automatiserade bottar och personer som styrs via SD:s kommunikationsavdelning. Något ETC tydligt kunde visa i valrörelsen.
Dels konstaterade den senaste statliga utredningen som gjordes i frågan "En skärpt syn på brott mot journalister och utövare av vissa samhällsnyttiga funktioner" helt korrekt att journalisters självcensur hotar fundamentala demokratiska värden.
Så, vad står Ulf Kristersson och Moderaterna i detta?
Det återstår att se.
I USA kan vi se vad som hände när Donald Trump fortsatte bedriva sitt högerpopulistiska nätkrig även efter att han blev vald. Han vägrade, precis som SD normalt gör, låta sig granskas eller kritiseras av media och gick istället till motattack. Resultatet blev en polarisering som amerikansk demokrati inte kommer att kunna hämta sig från på årtionden.
Man kan få samma känsla när man läser utspelen från justitieutskottets nya ordförande Richard Jomshof (SD) om hur bra media är i Ungern, Björn Söder (SD) om att SVT ska reformeras eftersom han själv i Aktuellt fick kritik av Willy Silberstein från Svenska kommittén mot antisemitism eller Linus Bylund (SD) om "journalistrugby".
Public service, media i allmänhet och enskilda journalister är ständigt måltavla för de Sverigedemokratiska aktivisterna och deras allierade. Det börjar med "journalistrugby" men slutar inte där.
Jag tror de kommande veckorna blir viktiga för att se in i framtiden. På tisdag kommer sannolikt Ulf Kristersson att läsa upp sin regeringsförklaring och presentera sina ministrar. Både personerna och politiken kommer sedan att utsättas för den vanliga mediala granskningen. Kommer den nya regeringen och dess svans att acceptera detta? Eller gå till mottattack mot medier och enskilda journalister?
Har vi respekt för varandras olika roller i det offentliga samtalet – våra respektive funktioner i demokratin – eller inte?
Svaret på de frågorna betyder nog mer för åren framöver än man först kan tro.
Det kommer att bli svårt för SD att gå från en utomparlamentarisk rörelse till ett maktparti. Historien och partikulturen kastar långa skuggor. Men om Sverige ska fortsätta vara en fungerande liberal demokrati så måste journalister, tjänstemän och oppositionspolitiker kunna göra sig jobb i en helt annan miljö än den som rått särskilt under valrörelsen.
Men då krävs mindre av "journalistrugby" och mer av den gamla hederliga svenska traditionen av öppenhet.
SD måste kasta sitt digitala våldskapital överbord.