Till och med Anders Borg börjar backa
Skär man ner kommer man inte vidare
Min pojkväns treåriga dotter gillar att läsa tidningen The Economist. Eller snarare: jag försöker läsa samtidigt som hon leker att vi är leoparder i ett träd som tittar på bilderna i tidningen.
Fråga inte efter logiken.
Vi har upptäckt att The Economist trots sin malliga image är väldigt barnvänlig. Den är full med tecknade figurer. Roliga gubbar som Barack Obama, Xi Jinping och Vladimir Putin. De berömda färgglada omslagen med sina tydliga budskap är något som både bankmän och barn begriper.
Det hela har dock lett till att när vår treåring nu ser en bild på Storbritanniens finansminister George Osborne deklarerar hon:
”Han är dålig. Han försöker köra en bil som inte har några hjul”.
Och varje gång önskar jag att Anders Borg var där.
Det är ett omslag av The Economist från tidigare i våras som har gjort stort intryck på henne. Tidningen monterade George Osborne i en färgglad hjullös bil. Rubrik: ”Lite fortare George?”
Det handlade förstås om den misslyckade brittiska åtstramningspolitiken. Skär du ner på hjulen samtidigt som du måste köra uppför en brant lågkonjunktur kommer du inte att komma särskilt långt.
De senaste tre åren har varit unika. Europa har inte varit så dominerat av högerregeringen sedan första världskriget och de investerade alla i en och samma idé. Från George Osborne i London till Anders Borg i Sverige och Wolfgang Schäuble i Tyskland kom samma budskap: Krisen var orsakad av stora budgetunderskott.
I dag har till och med den Internationella Valutafonden IMF dragit slutsatsen att utgångspunkten har varit misslyckad. Den vetenskapliga studie av Kenneth Rogoff och Carmen Reinhart som många använde för att legitimera politiken med visade sig innehålla felberäkningar i Excel. Och vi ska inte ens tala om svälten i Grekland, arbetslösheten i Spanien eller den hårt pressade brittiska medelklassens. Det hasande ljud du hör är borgliga politiska ledare som backar mot dörren.
På lite olika sätt.
Anders Borg tassar försiktigt i nymoderata mockasiner. I veckan gav han upp sitt moststånd mot stimulans av den europeiska ekonomin och hoppades att ingen skulle märka det. Vilket ingen i princip gjorde. I Storbritannien försöker de konservativa i stället distrahera från det där med ekonomin: ”Titta där borta. Där är Bryssel” Sedan kastar de sig över varandra i ett gigantiskt internt slagsmål om brittiskt EU-utträde så att galoscherna flyger.
I veckan avstod David Camerons egna parlamentsledamöter från att rösta för hans egen regeringsförklaring. De nöjer sig inte med Camerons löfte om folkomröstning om EU-utträde.
De vill ha lagstiftning.
Den legendariske gamle finansministern Nigel Lawson satte partiet i chock genom att säga att han tycker att Storbritannien ska gå ur unionen. Och ja, Nigel Lawson är far till en viss kvinnlig TV-kock berömd för sitt nära förhållande till smör och grädde. (Nigel själv är dock berömd för att ha bantat 23 kilo och skrivit en bok om det.) Hursomhelst, och för att fortsätta på temat, så har en av det brittiska kökets mest berömda efterrätter också blivit landets regering. ”Etonröra” kallas jordgubbar, grädde och maränger i mosat kaos.
Det är också hur Camerons regering nu beskrivs:
De flesta ministrar har gått på internatskolan Eton – och ja det är kaos.
Den amerikanske ekonomen Paul Krugman skriver i senaste numret av The New York Review of Books en essä om hur det kunde komma sig att nedskärningspolitiken blev så dominerande bland våra politiska eliter. För någonting inträffade verkligen våren 2010.
Vi märkte det i Sverige när anklagelserna om att Mona Sahlins Socialdemokrater inte kunde hålla ordning på statsfinanserna började bita.
Vi märkte det på internationella toppmöten där agendan gick från att handla om tillväxt till att handla om budgetunderskott. Och vi märkte det i media där snart sagt varje lands ekonomiska problem kunde beskrivas som vore de Grekland.
I dag har detta konsensus krackelerat. Herrejösses, till och med Anders Borg har börjat backa. Men hur kunde vi låta det gå så långt?
”Ekonomer som berättade för eliten vad det ville höra hyllades, trots massor av bevis för att de hade fel, kritiker ignorerades, oavsett hur ofta de fick rätt” skriver Krugman. Varför?
Hans slutsats handlar om vårt behov av moralism.
Vi vill gärna använda makropolitiken för att skapa moralisk mening. När politiker som den amerikanske finansministern Herbert Hoover på 1930-talet pratade om nedskärningar som ett sätt att ”rensa ruttenheten ur systemet” var det ett budskap som resonerade hos många människor.
Problemet var att det var usel ekonomisk politik.
Politikerna använde den ekonomiska forskning som ”ett fyllo använder en lyktstolpe”. De ville ha stöd, inte belysning, skriver Krugman.
”Han är dålig. Han försöker köra en bil som inte har några hjul”.
”Ja, han försöker använda makropolitiken för att skapa en moralisk berättelse som kan skjuta ansvaret för krisen från finanssektorn till vanliga löntagare.”
”Okej, kan vi leka leoparder som jagar i stället”.
”Okej”.