Jobben skapar budgetdramatik
Det finns en given dramaturgi kring presentationen av en budget. Det gäller såväl finansministerns välfotograferade promenad över Riksbron som argumenten i debatten.
–?Sådana här debatter blir lätt förutsägbara, sa kristdemokraternas oförstörbara Stefan
Attefall i ett av dagens mest förutsägbara inlägg.
Anders Borg förklarade – som finansministrar brukar – att landets ekonomi står stark. Han upprepade att regeringens politik skapat förutsättningar att möta krisen i den internationella ekonomin.
–?Sverige är ett bra land, sa Borg.
Oppositionen, anförd av Thomas Östros, menade – som oppositionen brukar – att regeringen misslyckats. Att budgetens egna siffror skvallrade om hur högkonjunkturens möjligheter försummats, och hur orättvisorna djupnat.
–?Regeringen är upptagen med att återställa sina egna misslyckanden, sa Östros.
Så långt följde spelet scenanvisningarna. Ändå fanns det något speciellt kring gårdagens budgetdebatt i riksdagen.
En finansminister har förmodligen aldrig tidigare kommit till riksdagens talarstol med ett lättare bagage av nyheter. Alla förslag har noggrant portionerats ut i tidningsartiklar och pressaktiviteter. Borg själv har hållit sig i bakgrunden medan regeringsalliansens partiledare solat sig i kamerablixtarna.
Det tillhör inte heller vanligheterna att en statsminister finns på plats för att höra sin finansminister försvara budgeten. Ändå satt Fredrik Reinfeldt på första parkett när Borg inledde debatten.
Kanske ett tecken på den enorma politiska betydelse som gårdagens budget har. Sedan
valet har regeringen förklarat det sviktande stödet i opinionen med ett slags tidtabell. Först de besvärliga, och impopulära, åtgärderna.
Sedan framgång och sparsamhetens frukter.
Nu, mitt i mandatperioden, måste trenden vända. Just därför talade Anders Borg så
envist om ”TCO-grupperna”. Det är bland tjänstemännen på det valsociologiska mittfältet partistrategerna påstår att valen avgörs.
Men nerven i gårdagens debatt har framför allt sitt ursprung på annat håll, i frågan om jobben.
Allianspartierna vann valet på löftet att återställa arbetslinjen. Det handlade om ”jobbpolitik”. Och medan högkonjunkturen i två år skapat ökad sysselsättning har många väljare förvånat konstaterat hur trygghetssystem urholkats och klyftorna ökat.
Med svensk politiks just nu mest upprepade siffra – en halv miljon har lämnat a-kassan.
Nu visar regeringens egna prognoser, framställda före den senaste internationella krisen, att sysselsättningen viker. Arbetslösheten kommer att öka både nästa år och år 2010.
Och inte nog med det. Nedrustningen av trygghetssystemen innebär att de sociala
effekterna blir större än tidigare. Prognoserna om ökade socialbidragskostnader i kommunerna är en konsekvens.
Anders Borgs paket för att locka tillbaka löntagare till A-kassan kan bara läsas som ett försiktigt medgivande på den punkten.