Natolobbyister firar för tidigt
I går påbörjades Natomötet i Chicago. Fredrik Reinfeldt var en av inledningstalarna. De stora liberala tidningarna och folkpartisterna håller på att spricka av glädje. Natodebatt, äntligen!
Utanför det säkerhetspolitiska etablisemanget skakar de flesta på huvudet. När Myndigheten för samhällsskydd och beredskap mätte Natoopinionen inför Folk och försvar i Sälen var 28 procent positiva till svenskt medlemskap. Det kan jämföras med att 22 procent var tveksamma till om Sverige ska ha ett militärt försvar. Två åsikter med ganska likvärdigt opinionsstöd alltså.
Det finns tunga säkerhetspolitiska skäl för Sverige att behålla den militära alliansfriheten. Natolobbyn borde svara på vilket säkerhetspolitiskt problem, som faktiskt existerar, ett medlemskap är en lösning på.
Har hotbilden mot Sverige dramatiskt försämrats så vi behöver byta säkerhetspolitik för att kunna försvara oss?
Nej, ingen seriös debattör anser i dag att det finns något reellt militärt hot mot Sverige. Vårt läge har aldrig varit bättre.
Hindrar alliansfriheten oss från att föra den utrikespolitik vi vill och bidra till internationell fred och säkerhet?
Nej, Sverige bidrog aktivt och mycket uppskattat i Libyen. Till skillnad från många Natoländer. Vi bidrar i Kosovo och Afghanistan. Det fungerar väl, utan medlemskap.
Om man vänder på det. Vilka nackdelar finns med Natomedlemskap?
Det främsta är att det skulle minska Sveriges handlingsfrihet, särskilt i ett skymningsläge eller en krigssituation. Nato är både en militär och politisk
allians. Sveriges strategiska intressen sammanfaller inte alltid med USA:s, som vi kunde se vid exempelvis Irakkriget. Vi måste kunna fatta egna beslut.
Sen har vi det där med folklig förankring. Det brukar ses som helt centralt i försvars- och säkerhetspolitiken. I dag har Natomedlemskap något större stöd än förslaget att avskaffa monarkin.
Natolobbyn firar nog lite för tidigt.