En elefant bättre än två revisorer
11 maj 2014
Svensk politik
Det var en gång en kung som bad sex blinda män tala om för honom hur en elefant såg ut.
Den förste blinde mannen kände på elefantens ben, han sa att elefanten var som en pelare.
Den andra blinde mannen kände på elefantens svans, han sa att elefanten såg ut som ett rep.
Den tredje blinde mannen kände på snabeln, han sa att elefanten var som en trädgren.
Den fjärde blinde mannen kände på elefantens öra, han sa att elefanten var som en solfjäder.
Den femte blinde mannen kände på elefantens mage, han sa att elefanten såg ut som en massiv vägg.
Den sjätte blinde mannen kände på elefantens bete, han sa att elefanten var som ett hårt rör.
De hade alla fel. Samtidigt som de alla hade rätt. Vilket förstås är hela poängen.
Kulturjournalisten Eric Schüldt skrev nyligen i Expressen att tv-duellerna mellan Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt alltmer liknar ”ett möte mellan två revisorer med olika uppfattningar kring en årsredovisning”. Statsministern gormar ”du räknar fel på elva miljarder”, oppositionsledaren svarar ”du saknar fortfarande 1,3 miljarder” och svenska folket stänger av tv:n.
Politik sägs handla om ”förtroende” och förtroende sägs byggas genom att man hänvisar till siffror. Det är märkligt eftersom siffror traditionellt har varit ett substitut för just förtroende.
Det var när bönder och köpmän inte litade på varandra som de kunde ta till det lokala standardiserade måttet för spannmål som fanns att tillgå vid stadshuset. Det var när chefen inte litade på sina anställda som han bröt ner deras arbetsuppgifter till mätbara enheter.
Det var när politikerna slutade lita på sig själva som siffrorna tog makten.
För politiker bär siffror nämligen på ett förföriskt löfte: drömmen att stå över käbblet. Den högst politiska drömmen att slippa vara politiker.
Den som Anders Borg lyckades ge sken av i sina hästsvansade dagar.
Politiker gillar att låtsas att siffrorna tar besluten ur deras händer. Då kan de heller inte hållas ansvariga. ”Den enda vägens politik” som Carl Bildt sa, hela vägen till 500 procents ränta på 1990-talet.
Den brittiske premiärministern Harold Wilson drömde om att göra politik till vetenskap. En ny era av data skulle ersätta den gamla eran av idéer. USA:s försvarsminister Robert McNamara var övertygad om att Vietnamkriget kunde vinnas genom kalkylblad och siffror. Antalet döda fiender var den mätbara vägen till seger. Enligt alla kalkylblad på försvarsdepartementet höll USA också på att vinna kriget.
Problemet var bara att USA höll på att förlora kriget.
Ja, siffror kan vara krångliga.
Anders Borg och Fredrik Reinfeldt bör veta. En gång i tiden talade de om att bryta utanförskapet, när detta ökade i stället hittade de andra sätt att mäta sin framgång. I dag talar statsministern helst om ”sysselsättningen”. Eller om ”arbetskraften”.
Allt för att inte prata om arbetslösheten.
”Er arbetslinje fungerar inte” vrålar Socialdemokraterna. De staplar siffror för att bevisa sin poäng. Men att den moderata arbetslinjen skulle ”fungera” var aldrig huvudpoängen. Arbetslinjen var först och främst en moralisk berättelse om människan, om hur de svenska trygghetssystemen ville väl, men i stället sövde människor till passivitet. Om hur mindre pengar till sjuka och arbetslösa därför skulle göra dem friska och anställda.
Det var ett konservativt budskap om att disciplinera ett folk.
Detta är vad Fredrik Reinfeldt och Anders Borg alltid har sagt bakom sina siffror. Så länge oppositionen inte angriper denna moraliska berättelse kommer de inte heller helt lyckas krossa regeringens ekonomiska förtroende.
De ständiga anklagelserna om ”ofinansierade åtgärder” har en liknande moralisk anatomi. Socialdemokraterna är livrädda för att framstå som ekonomiskt oansvariga, Moderaterna vet att det är väldigt effektivt att framställa Socialdemokraterna som ekonomiskt oansvariga och Socialdemokraterna försöker då i sin tur anklaga Moderaterna för samma sak.
Någon form av ”anfall är bästa försvar”. Delvis har det fungerat.
Men vad högern emellertid egentligen säger när den anklagar vänstern för att slösa med statens pengar är inte att socialdemokrater inte kan räkna, utan att vänsterpolitik inte fungerar. Det spelar ingen roll att ni satsar alla dessa pengar, jämlikheten kommer ändå inte att öka. Ni agerar mot människans natur, ni kommer bara skapa en enda välmenande men ineffektiv röra. I grund och botten är detta påståendet som Socialdemokraterna måste motbevisa för att vinna tillbaka sin ekonomiska trovärdighet. De måste visa hur politik för ökad jämlikhet är bra för hela samhället och hela ekonomin. Inte först och främst att deras förslag är finansierade till sista decimalen.
Så länge Stefan Löfven inte adresserar den moraliska grunden i Moderaternas politik kommer siffror inte hjälpa, detta alldeles oavsett att Magdalena Andersson är bättre på att räkna än Anders Borg.
Socialdemokraterna kommer att ha pratat om elefantens svans och om elefantens snabel. De kommer att ha beskrivit dess ben, dess vassa betar, dess mage och dess fladdrande hästsvans.
Men de kommer inte att ha pratat om den moderata elefanten som sådan.
Och det är faktiskt den de ber väljarna att rösta bort i höst.