Extremhöger – den nya femte kolonnen
Uppdaterad 2015-01-01 | Publicerad 2014-12-31
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
1 JANUARI 2015. Året som gick
Året 2014 började i vår del av världen först med oro och sedan glädjescener i Ukrainas huvudstad Kiev när den korrupta president Viktor Janukovytj avgick.
Det slutade med en begynnande rysk ekonomisk kollaps.
Allt fler börjar tala om det kalla krigets återkomst, och nog finns det tecken som tyder på det.
Ryssland invaderade Ukraina och ockuperade halvön Krim. Ännu en gång flyttas gränser i Europa med vapenmakt.
”Jag välkomnar hellre Vladimir Putin än Barack Obama till Sveriges huvudstad”, twittrade Gustav Kasselstrand, ordförande i Sverigedemokraternas ungdomsförbund, den 3 september 2013.
Under 2014 fick han på sätt och vis som han ville. Flygvapnet har återkommande avvisat och bevakat ryskt attackflyg som uppträtt aggressivt över Östersjön och i Stockholms skärgård kunde vi bevittna den första u-båtsjakten sedan kalla kriget.
Ryska ambassaden i Stockholm, ironiskt nog med mottot ”Ryssland är närmare än du tror”, fick under året återigen ta emot officiella svenska protester.
Som förr i tiden.
Gustav Kasselstrand är inte ensam. Under året har vi sett hur Ryssland stärkt sitt grepp om Europas extremhöger.
Vid Europaparlamentets beslut om associationsavtalet med Ukraina röstade Sverigedemokraterna på Vladimir Putins linje.
Njet.
Sverigedemokraterna är i Europa med i partigruppen EFDD som leds av Nigel Farage från brittiska Ukip.
Farage har i Europaparlamentet motiverat sitt stöd för Putin med att han står på samma sida mot politisk Islam. Sverigedemokraterna ser uppenbarligen inga problem i detta utan är fortfarande medlemmar i hans grupp.
Det andra ledande högerextrema partiet i Europa, franska Front National, har ännu mer intima band till Ryssland.
Partiordföranden Marine Le Pen har flera gånger uttryckt sin beundran för Vladimir Putin och är återkommande gäst i Moskva.
Den ungerska tankesmedjan Political Capital publicerade i våras en rapport om den europeiska extremhögerns kopplingar till Ryssland.
I 15 länder fanns Putin-lojala partier.
Det inkluderade Front National, belgiska Vlaams Belang, grekiska Gyllene Gryning, ungerska Jobbik och österrikiska Frihetspartiet.
Sverigedemokraterna bedömdes i rapporten som ”öppna” för Ryssland. Men det var innan partiet kom in i Europaparlamentet och röstade med Putin mot Ukraina.
”Kreml och Europas rasister möts i motviljan mot EU, USA, västerländsk liberalism, etnisk mångfald och homosexualitet. Ett skäl till att Putin stödjer dem – enligt envisa rykten även med storskalig, ljusskygg finansiering – är att valframgångarna kan söndra EU-samarbetet och störa kontakterna med USA”, skrev den liberale debattören Johan Norberg i april i en krönika i Metro.
Sedan dess har medierna avslöjat hur Front National tagit emot stora summor, det handlar om tiotals miljoner euro, i lån från ryska banker.
Norberg har rätt i att antiamerikanismen är en gemensam drivkraft för extremhögerns samarbete med Putin.
Men i botten finns även en ideologisk nationalism som har betydligt djupare rötter i den europeiska historien.
Nationalismen spelar i dag samma roll i rysk utrikespolitik som kommunismen gjorde för Sovjetunionen. Den blir stormaktspolitikens ideologiska parhäst.
Under det kalla kriget sågs kommunistiska partier i väst som potentiella femtekolonnare, ständigt redo att försvara Sovjet.
VPK:s gamla ryssvänliga mantel förvaltas ironiskt nog av Sverigedemokraterna.
Partiet värjer sig självklart mot denna beskrivning, men hur de faktiskt röstat går inte att prata bort. Senast under Europaparlamentets möte den 18 och 19 december röstade de med Putins linje i tre voteringar gällande EU:s relation till Moldavien och Georgien.
Den stora frågan under 2015 är hur väst ska hantera situationen.
Frågan är om inte Europa bör vända sig direkt till det ryska folket för att minska spänningen och öka förståelsen för varandra.
Vår samhällsmodell, vårt välstånd och vår frihet är rimligen mer attraktiv än den kleptokrati som putinismen byggt upp.
Vi borde tro på våra egna värderingar.
Om Rysslands ”mjuka makt” handlar om att stödja nazister och antidemokrater i väst bör vi göra raka motsatsen.
Vi borde öka utbytet inom kultur och utbildning och göra det lättare för ryssar att resa inom EU.
Även om den organiserade oppositionen i Ryssland är krossad finns många goda krafter i detta enorma land.
Vi bör sträcka ut en hand till de miljoner ryssar som vill leva i frihet och välstånd.
2014 blev ingen större succé. Vi ringer in det nya året i en tid av krig och ökade konflikter, av mer polarisering och segerrusig politisk extremism.
Men det är mörkast före gryningen.