Löfvens ministrar kan inte smita nu
En tredjedel av Sveriges högstadieskolor hade inte en enda nyanländ avgångselev förra sommaren. I hälften av landets kommuner var antalet nyanlända som gick ur nian mindre än tio. Det visar en rapport som LO och lärarnas fackliga organisationer presenterade i går.
Samtidigt finns ett antal skolor som har tagit ett väldigt ansvar för de barn som kommit till vårt land. I 26 av landets högstadieskolor var minst var femte elev som slutade 9:an nyanländ. En tredjedel av de nyanlända eleverna tas emot i fyra procent av landets skolor. Det är dessutom ofta skolor som redan tidigare stod inför svåra utmaningar.
Bild av det svenska samhället
Situationen i skolan ger på många sätt en bild av integrationsproblemet i det svenska samhället. Vissa har fått dra ett nästan omänskligt lass. Det gäller lärare i skolor med många nyanlända, anställda i kommuner med ett stort mottagande och många, många andra.
Andra har däremot knappt påverkats.
Det duger inte, särskilt inte i dag när den svenska integrationspolitiken står inför sin största utmaning någonsin.
Efter de senaste veckornas turer om passkontroller, id-kontroller och tuffare tag i allmänhet kunde i går arbetsmarknadsminister Ylva Johansson och utbildningsminister Gustav Fridolin presentera två förslag som handlar om just den utmaningen.
Bättre fördelning
Gustav Fridolin tillsätter en snabbutredning för att göra det enklare att fördela de nyankomna skolbarnen mellan olika skolor. Det fria skolvalet och närhetsprincipen ska inte få stå i vägen när alla barn ska få en så bra skolgång som möjligt. Populära friskolor ska också kunna ta emot flyktingbarn även om det finns en kö till skolan.
Ylva Johansson är färdig med den lag som ska tvinga alla kommuner att ta emot flyktingar. Principerna är egentligen enkla. De kommuner som har en stark arbetsmarknad ska ta emot fler än de där arbetslösheten är hög, kommuner tagit ett stort ansvar ska ta emot färre än de som haft ett litet flyktingmottagande och så vidare.
Var fanns alla?
Viktiga förslag, men när det handlar om att möta den utmaning integrationen kommer att innebära är de på sin höjd pusselbitar. Var fanns bostadsminister Mehmet Kaplan i går? Var fanns sjukvårdsminister Gabriel Wikström? Var fanns Åsa Regnér som har ansvaret för barn och socialtjänsten eller Aida Hadzialic som har hand om undervisningen i svenska för invandrare?
Och - kanske framför allt - var fanns Magdalena Andersson? Den budget riksdagen i går beslutade om är ju redan till stor del överspelad.
Det är hög tid att vi inser att integrationen kommer att ställa krav på en minst lika stor mobilisering av det svenska samhällets resurser som själva mottagandet. Och där har alla, arbetsmarknadens parter, kommuner, folkrörelser och vi som enskilda medborgare, en roll att spela.
Men mobiliseringen kan bara ledas av regeringen, och det är den uppgiften som kommer att avgöra vad det står om regeringen Löfven i historieböckerna.