Svenska skolan är ett kaos
Stålmannen är inte längre journalist. I den nya filmen ”Man of Steel” arbetar hans alter ego Clark Kent inte längre på Daily Planet.
Han är någon form av oljearbetare.
Som många har påpekat har dock det mest orealistiska länge inte varit att han kan lyfta bilar utan att hans arbetsgivare fortfarande finns kvar.
Vilka lokala morgontidningar har råd att ha kontor i en gigantisk skyskrapa?
De borde ha hyrt ut alla våningar utom de två första till olika konsultbolag och Clark Kent skulle ha varit en frilansare.
Stålmannen är en produkt av 60-talet. Då tidningsreporter var ett stabilt, välbetalt och respektabelt jobb.
I dag är detta, som så mycket annat på arbetsmarknaden i förändring.
De gamla statusjobben urholkas.
Intresset för att bli lärare är lägre än någonsin i dagens Sverige. 0,1 poäng på högskoleprovet räcker för att komma in på Lärarutbildningen. Den som kryssade för alla C som alternativ fick 0,4 rapporterade Nyhetsmorgon.
Det räcker mer än väl.
Det är de som inte klarade skolan som ska ta över skolan. Och varje gång tidningarna skriver detta minskar intresset för att bli lärare ytterligare. Den ondaste av cirklar.
Hur kommer man åt den på det avreglerade kaos som blivit svensk skola?
Vad som har försvunnit är den sammanhållande tanken. Skolan som en av de viktigaste byggklossarna i samhället. Här ligger det stora problemet som gör att de andra blir så svåra att komma åt.
Friskolelobbyister och riskkapitalister klagar på att misstron mot dem växer.
Men det är inte bara i Sverige.
Idén om det oproblematiska i att ge marknaden fritt spelrum kritiseras alltmer. Europeisk socialdemokrati håller på att förändras.
I tider av politisk tyngdpunktsförskjutning händer det ofta att någon liten akademiker råkar bli superstjärna.
Under 1990-talet när socialdemokratin sökte sig mot marknaden hittade man professor Anthony Giddens. Hans tankar om ”Den tredje vägen” stod snart i alla politiknördars bokhylla.
Tony Blairs New Labour, Bill Clintons nya demokrater och även den väg som
socialdemokratin tog i Sverige. Alla påverkades. Hur mycket Göran Persson än deklarerade att sådant där internationellt intellektuelleri bara var blaj.
I dag finns en ny stjärnakademiker. Han heter Jacob Hacker. Det hela sägs ha börjat på en konferens i Oslo.
Yale-professorn hade flugit dit för att prata om sin senaste bok. I publiken satt Europas nördigaste socialdemokrater.
Inklusive undertecknad.
Vänstern måste sluta fokusera så mycket på skatter, tyckte den amerikanske professorn. Det är inte främst skattenivåer som bestämmer hur ojämlikt ett samhälle blir. Storbritannien har ett skattesystem som är nästan lika omfördelande som Sveriges.
Men Storbritannien är trots det ett av västvärldens mest ojämlika länder.
Hur är det möjligt?
De stora ojämlikheterna blir till långt innan skattesystemet kommer in, visade professorn. Det handlar om vilka jobb som skapas. Är de lågbetalda och osäkra? Finns det likvärdig utbildning för alla barn? Finns det fackföreningar eller annat som balanserar arbetsgivarnas makt? Och är socialförsäkringarna till för alla, eller ett ”bidrag” till de fattigaste.
Har du inte dessa pusselbitar spelar det nästan ingen roll hur mycket skatt du tar ut. Politiken kan därför inte längre se sin roll som att försöka ”utjämna” marknadens resultat. Fråga Frankrikes president François Hollande som försökt sig på 75 procentiga marginalskatter. Det gör dig inte populär och det fungerar inte.
I stället måste du gå in i ett mycket tidigare skede och attackera där ojämlikheten faktiskt skapas.
Det må låta mer radikalt men det är faktiskt vad väljarna skulle föredra.
Fråga svenska folket om de vill ha höjd skatt. Aldrig i livet!
Fråga om de vill förbjuda vinstdrivande friskolor, förstatliga skolan och lagstifta mot bonusar.
Japp!
Det är någonstans detta som är Hackers poäng.
Han vill att vänstern ska ägna sig åt ”predistribution”. Det betyder ungefär ”omfördelning innan skatt”.
Även om ordet inte går att översätta till svenska så gör politiken det. För är inte detta nästan exakt vad de nya moderaternas projekt har handlat om? Om än omvänt? I syfte att skapa mer, inte mindre ojämlikhet.
Med Bo Lundgren försvann de stora löftena om 300 miljarder i sänkt skatt.
Anders Borg utarbetade i stället en politik som gav sig på nästan exakt de områden som Jacob Hacker pekar ut.
Det blev dyrare att vara med i facket, förändringarna av a-kassan pressade ner lägstalönerna och en lågbetald servicesektor skulle subventioneras fram.
Omvänd ”predistribution” skulle man kunna säga.
Och det går förstås inte bara att skylla på Moderaterna.
De senaste tjugo åren har vi sett en utveckling där kanske den viktigaste jämlikhetspusselbiten, den sammanhållna skolan, har slagits sönder. Folk frågar hur socialdemokratin kunde
låta det ske. Varför var man så naiv i sin marknadstro?
Ja för att man trodde att man kunde sopa upp de eventuella samhällskostnaderna någon annanstans.
Precis av samma anledning som vänstern i Storbritannien och USA accepterade de stora avregleringarna av finansbranschen. I dag vet vi att det inte är så lätt.
Stålmannen är i dag inte journalist. Han är oljearbetare. Huruvida detta är den nya filmens kommentar på proletariseringen av den amerikanska medelklassen sedan finanskrisen 2008 är oklart.
Just bristen på bra medelklassjobb i USA är ett av de problem som Jacob Hacker pratar mest om.
Marknadstrons konsekvenser har varit olika i olika länder. Tydligt är dock att socialdemokratin blev lurad. Man trodde inte att avregleringarna skulle förändra hela samhället. Oavsett om det gällde finansbranschen, eller som i Sverige, offentlig sektor.
Men det verkar ha varit kryptonit som smög sig på oss.
I dag är frågan vad man ska göra åt saken.