Välfärdens innehåll är viktigare än skatterna
Vi har alltså haft en debatt om skatter. Precis som så många andra veckor.
Fredrik Reinfeldt och Anders Borg som hittills har sänkt skatten med 140 miljarder meddelade att nu är det skattesänkarstopp. Jobbskatteavdragen som för några månader sedan var lösningen på allt ont, inklusive vuxenakne, ska läggas på is.
Otaliga politiska analytiker har slagit knut på sig själva för att förklara logiken. Vad är tanken bakom Moderaternas drag? För vi vill väldigt gärna tro att det finns en bakgrund. En strategi. En plan. Och det gör det också: Vi-vet-inte-vad-vi-håller-på-med-så-låt-oss-testa-något-VAD-SOM-HELST- planen.
Moderaternas svängning hänger ihop med att oppositionen framgångsrikt har pekat på hur sänkt skatt urholkar välfärden i Sverige. Konflikten som mejslas ut är den om skattesänkningar mot vård, skola och omsorg. Moderaterna slår nu vilt omkring sig för att förhindra en sådan spelplan. Svårare än så är det inte.
Det är utmärkt att den politiska debatten i Sverige har börjat handla om välfärden. Diskussionen får däremot inte fastna enbart i skatterna.
Peter Kadhammar skrev i måndags här i Aftonbladet om hur hemtjänstens personal i Stockholm har försetts med smarta telefoner.
Arbetsdagen har hackats upp i exakta moment. Telefonen är instrumentet varmed arbetsgivaren kan kontrollera var vårdbiträdet befinner sig vid olika tidpunkter. Frukost, dusch, disk, städning, promenad. Allt sker på minuten längs med produktionskedjan av det vi brukade kalla för omsorg. Samtliga klockslag ska noteras, sammanräknas och läggas in i ett system. Vård är uppenbarligen en produkt som går att sätta samman likt delar utefter ett löpande band och telefonen sätter ramarna för hur fort produktionen ska rulla.
När vi pratar om nyliberalism pratar vi ofta om riksbanker, finansregleringar, och den internationella valutafonden som tycker att fattiga länder ska bli rika genom nedskärningar.
Vi pratar sällan om den andra sidan av saken.
Om hemtjänstens smarta telefoner.
New public management, eller NPM som det också kallas, är begreppet som brukar användas för de senaste decenniernas förändringar inom offentlig sektor. Välfärden skulle effektiviseras genom styrning uppifrån och konkurrens utifrån. För att det offentliga skulle bli mer effektivt behövde det bli mer som marknaden och eftersom marknaden sålde produkter måste det offentliga också göra det.
Vård delades därför upp i olika tjänster som skulle prissättas och debiteras en ”beställare”. Ibland var det privata utförare som fakturerade kommunen, ibland var det kommunen som fakturerade sig själv. Kärnan i detta fall är inte om något sker i privat eller offentlig regi – utan att oavsett regi är det de nyliberala styrningsmetoderna som gäller.
Resultatet har blivit att vi visserligen mycket väl vet vad ”våra skattepengar går till”. Det är bara att läsa de detaljerade tidsrapporterna. Frågan är: är det detta vi vill att våra skattepengar ska gå till?
Kajsa Ekis Ekman har i ETC kallat pappersarbetet som uppstår överallt där NPM drar fram för ”kapitalistisk byråkrati”. Maciej Zaremba skrev en uppmärksammad artikelserie i Dagens Nyheter om hur metoderna tvingar Sveriges läkare att ”leka affär” i stället för att vara läkare.
När vi fokuserar blint på det som går att mäta, förlorar vi det som verkligen betyder något. Att politikerna sedan debatterar hur mycket pengar som ska gå till det som går att mäta ändrar inte på saken.
New public management skulle återuppbygga medborgarnas förtroende för offentlig sektor. I stället är klagomålen på vården fler än någonsin. Det är inte bara ”att något fungerar ”som räknas, det är också ”hur det fungerar”.
När välfärdsarbetarna tvingas klocka minuter blir det allt svårare för dem att bygga relationer.
Man kan se new public management som ett sätt för den manligt dominerade byråkratin att ta kommando över den traditionellt kvinnodominerade vårdbranschen med hjälp av en påtvingad marknadslogik. New public management drar sin legitimitet ur att metoderna kommer från näringslivet. Ni vet, NÄRINGSLIVET. Men framgångsrika företag har för länge sedan slutat med den här typen av styrning. Att kontrollera vad medarbetarna gör i detalj anses omodernt och ineffektivt – för att inte tala om administrationstungt.
Varför håller offentlig sektor på?
Debatten om hur mycket pengar som ska gå till det offentliga är livsviktig, men vi måste också fråga oss vad det offentliga ska vara. Här måste socialdemokratin bli bättre på att presentera sin egen vision.
Inte bara vara emot högerns reformer.
Om kommun, stat och landsting inte ska vara beställare och medborgaren inte ska vara kund – vad ska de då vara? Den gamla välfärdsstaten byggde på en logik där det offentliga levererade service uppifrån till medborgare som mer eller mindre passivt tog emot.
Det är knappast något att gå tillbaka till.
Delaktighet, öppenhet och medbestämmande är centralt för människor i dag. Hur tänker en modern välfärdsstat kring dessa värden?
Det vore logiskt om den politiska diskussionen började i välfärdens innehåll.
Men så finns det heller ingen större logik i det där med politik.