Han är britternas svar på Ian & Bert
”Ta tillbaka kontrollen över vårt land” står det. På affischen en ledsen brittisk arbetare som sitter vid vägen och tigger. Hans jobb har tagits av en invandrare från ett annat europeiskt land.
Ett europeiskt land där lönerna är lägre.
Uppmaningen är att rösta på UKIP, United Kingdom Independence Party, högerpopulisterna som vill ta Storbritannien ut ur EU.
UKIP ser ut att bli näst största parti när Storbritannien nu i maj går till EU-parlamentsval. Socialdemokraterna, Labour, antas komma först, UKIP därefter.
Premiärminister David Camerons parti förväntas halka ner till tredje plats. Kommer han kunna sitta kvar då?
Ingen vet.
En av tre som stödde det konservativa Tory-partiet för fyra år sedan, 37 procent, säger att de ska rösta på UKIP. Den ständigt öldrickande, salongsrasistiske UKIP-ledaren Nigel Farage med sina rosa skjortor och välanvända oljerockar är den brittiska överklassens svar på Ian och Bert.
Han är en privatskoleutbildad före detta aktiemäklare som nu poserar som en man av folket.
Med framgång.
UKIP:s affischkampanj lanserades i veckan men snart avslöjades budskapets verkliga ironi. Arbetaren på bilden är själv EU-invandrare.
En irländsk skådespelare poserar som den utsatte brittiske byggnadsarbetaren. Inte ens ett parti som kampanjar på ”brittiska jobb, åt brittiska arbetare” ger alltså ”brittiska jobb, åt brittiska skådespelare”.
”Avslöjandet” kom direkt efter att det visat sig att Nigel Farage hade anställt sin fru som personlig sekreterare. Ett parti som får halva sitt existensberättigande ur att rasa mot korruption i Bryssel, ger med andra ord familjemedlemmar jobb för EU-pengar.
Dessutom är fru Farage tyskfödd. Kunde han inte ha hittat en ”brittisk arbetare”? fnissade media.
Ungefär sådan är nivån inför EU-parlamentsvalet här i landet.
Om EU-debatten reduceras till inrikespolitik i väldigt många EU-länder, reduceras den i Storbritannien till något ännu mindre: till det konservativa Tory-partiets komplicerade och självdestruktiva inre liv.
Där EU, för en Jonas Sjöstedt, är en nyliberal konspiration är det för en brittisk högerman en socialistisk konspiration. Så olika kan saker tyckas beroende på vilken sida av Nordsjön man betraktar dem från.
Med Margaret Thatchers ord: ”Vi har inte lyckats rulla tillbaka gränserna för staten bara för att se dem återinföras på europeisk nivå.”
Destruktiva inbördeskrig om EU är det konservativa partiets andra natur. Det brittiska folket är med dem på ett plan: de har också alltid ogillat EU.
Men trots att väljarna är mot EU, kunde socialdemokraterna länge vända det konservativa EU-motståndet till sin fördel. Trots att britterna är negativa till EU, har det bara varit runt sex procent som sett unionen som en viktig fråga. Labour utnyttjade detta skamlöst. Man framställde de konservativa som fast i eviga debatter om något som låg långt över huvudet på vanligt folk.
I år är spelreglerna annorlunda.
Det som har hänt inför årets val är samma sak som har hänt i resten av EU. Den politiska debatten har internationaliserats.
Säga vad man vill om eurokrisen, men den har fört oss samman. I alla fall i denna bemärkelse. Åtstramningspolitik, finanskris och räddningspaket debatteras på liknande sätt i de flesta länder. Vi har fått en europeisk ekonomisk debatt.
Den andra internationaliseringen är mer problematisk: den främlingsfientliga.
Nationalister i alla länder förenen eder - och det är nu vi kommer tillbaka till Nigel Farage där nere på puben.
Från att i åratal ha varit en EU-hatande utbrytning från det konservativa partiet börjar UKIP bli ett främlingsfientligt parti som alla andra.
Med framgång.
I Storbritannien handlar ”invandringsfrågan” inte om slöjor och moskéer. Landet är ett mångkulturellt samhälle med en tolerans som ofta får en att inse hur intolerant Skandinavien kan vara. Det är svårt att tänka sig att en troende muslim, som ber nere på stadion innan han springer sina lopp, hade blivit nationalhjälte i Sverige.
Det är dock vad löparstjärnan Mo Farrah har blivit i Storbritannien.
Här handlar ”invandringsfrågan” om EU.
Två miljoner européer bor och arbetar i landet. Det engelska språket, en ekonomi byggd på lågbetalda servicejobb och en stark valuta har dragit till sig arbetare från hela Europa. Det har varit bra för den brittiska tillväxten men också orsakat sociala spänningar. Framförallt har EU-migrationen varit av en omfattning som ingen riktigt räknat med.
Migranterna kommer för att arbeta. Pratet om att de utnyttjar bidragssystemen är just prat. Däremot har migrationen satt press på ett redan krisande skolsystem, och till viss del på bostadsmarknaden. In kommer en högerpopulist som Nigel Farage och säger att lösningen är att gå ur EU. Vad som då skulle hända med de drygt två miljoner britter som flytt det engelska vädret och bosatt sig nere på kontinenten förtäljer inte den populistiska historien. Blir de deporterade?
Inte heller vad som i så fall kommer hända med London som global hub och Storbritannien som internationell stormakt.
Debatten har fått premiärminister David Cameron att lova en folkomröstning om EU. Labours svar på populismen har varit att fokusera på arbetsmarknaden. Partiet lovar att styra upp och skapa ordning och reda. Arbetsgivare som dumpar brittiska löner ska straffas. Den brittiska ekonomin ska ställas om till högre produktivitet och färre lågbetalda servicejobb.
”Ta tillbaka kontrollen över vårt land” står det på UKIP:s valaffischer.
De anständiga partiernas jobb är att visa att detta även kan betyda något annat.
Vänstern ser ut att vinna EU-valet i Storbritannien. Frågan är om de också förmår att vinna debatten på längre sikt.