Varför vill ingen leda vänster- partiet?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-05-19
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Svensk inrikespolitik är konstig. Den borgerliga oppositionen tycks ha tagit time out på obegränsad tid, vilket leder till att socialdemokrater får ägna sig åt att bråka med socialdemokrater.
Inom moderaterna pågår en ideologisk strid mellan nyliberaler och konservativa. Partiledaren påstås heta Bo Lundgren. Allas blickar är dock riktade mot Fredrik Reinfeldt, enhälligt nominerad till ny moderatledare. Lundgren är reducerad till en ”lame duck”.
I vänsterpartiet har man sedan en tid tillbaka två ”lama ankor” bestående av den vikarierande partiledarduon Hoffman–Burman. Efter att Gudrun Schyman halkat på deklarationsblanketten och tvingats göra sorti valde vänsterpartiet att inrätta denna märkliga partiledarmodell. Vikarierandet lär hålla på till februari nästa år.
Frågan är vad som händer sen. En av toppkandidaterna till partiledarposten – Jonas Sjöstedt – har meddelat att han inte tänker ställa upp för omval till partistyrelsen och därmed inte längre är aktuell som möjlig vänsterledare. Den andra kandidaten – Lars Ohly – vidhåller sitt bestämda nej. Varken Ulla Hoffman eller Ingrid Burman vill bli ordinarie partiledare. Ledarkrisen är uppenbar.
Varför vill ingen bli ledare för vänsterpartiet?
Kanske hör det samman med synen på makt. Länge hörde det till vänsterpartiets självbild att vara en sorts utomparlamentarisk rörelse som ständigt kritiserade ”makten”, framför allt socialdemokratin. Med Gudrun Schyman klev partiet in i maktens korridorer och tog regeringsansvar. Plötsligt gick vänsterpolitik ut på att uträtta något, inte bara på att formulera slagfärdig retorik.
Schyman kunde i kraft av sin stora popularitet och goda opinionssiffror hålla samman partiets två fraktioner – de pragmatiska och de renläriga. Efter henne har konflikterna åter tagit fart. Den senaste budgetöverenskommelsen mellan s, v och mp med löftessveken ledde till konvulsioner internt. ”Det här var sista gången vi kompromissade”, sa flera partiföreträdare.
Ett vänsterparti som strävar efter inflytande får inte ersättas av ett ”smalt elitistiskt nykommunistiskt parti”, skriver 181 vänsterpartister i ett upprop som ännu inte publicerats i tidningen Vänsterpress. Bland undertecknarna finns EU-parlamentarikern Jonas Sjöstedt, förre vice ordförande Johan Lönnroth, riksdagsledamoten Karin Svensson Smith med flera.
Uppropet är en markering mot ”de renläriga” som hellre ser ett dogmatiskt vänsterparti än ett regeringsdugligt. Varför Sjöstedt så gärna tar debatten om vänsterpartiets vägval men själv inte vill ta ansvar att leda det rätt är en gåta.
Det är märkligt att ingen vill vara ledare för ett av de stora partierna i riksdagen. Är det möjligen så att den som säger sig vilja bli partiledare betraktas som alltför välvilligt inställd till makt – ja, rentav kan beskyllas för att nästan vara socialdemokrat? Hör ledarskapskrisen samman med en diffus självbild?
För vänsterpartiet efter Schyman är politik tydligen att i n t e vilja. Så trist.