Panikslagna politiker som sprider paranoia
Jag träffade en hårt slitande flyktingvolontär som inte alls klagade, tvärtom var hon lika förbryllad över alarmismen och ljudvolymen som jag. Det offentliga samtalet om flyktingkrisen är urspårat. Den parlamentariska delen av soppan kan faktiskt sluta med att Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna bildar ett nytt block i svensk politik.
SD har alltid hävdat att invandringen varit för hög, oavsett hur låg den varit. 1996, året efter att Jimmie Åkesson gick med i det nazianstrukna partiet, sökte 6 000 människor asyl här. Redan då var det för många.
M och KD, två partier som inte kan förknippas med rasism eller fascism presenterade i veckan bisarra förslag för att hantera krisen. M ville ta en paus från mänskliga rättigheter, bryta lagar och skicka tillbaka varje flykting som inte lyckats skaffa sig en flygbiljett till Sverige. KD ville bygga interneringsläger.
Oseriösa förslag, en populistisk tävling i att skrämmas och säga ”kris” så ofta som möjligt. Splittringen inom Alliansen är därmed total.
De liberala partierna Centern och Folkpartiet sympatiserar inte med järnhögerns brutala slag i luften. Folket luras av panikslagna politiker som vill stoppa flödet till SD, av rasisternas ”alternativa medier” (hatsajterna popstjärnan Niklas Strömstedt sjöng om i ”Lyckolandet”), av invandringskritiska högerledarskribenter och av underfinansierad gammelmedia som på nyhetsplats framför att katastrofen äger rum här i Sverige och inte i Syrien, Irak eller Afghanistan. Rädsla och panik piskas inte längre bara upp från mordbrandshetsarna. Men. Hur står det till med denna kris, egentligen? Har du själv besvärats av något flyktingbarn? Vilket ”system” är på väg att ”kollapsa”? Det humanistiska systemet, i så fall.
Pengar saknas inte, egentligen. Det finns tonvis miljarder kronor att omfördela från storföretag, de superrika, de rika och medelklassen till välfärden utan att någon ens skulle behöva svettas. Det kommer förstås inte hända, nästan alla svenskar har blivit – eller tvingats bli, snarare – skattehatande moderater och sin egen lyckas smed.
Inte ens fastighetsskatten kommer återinföras. Och kanske räcker regeringens elva miljarder till mottagandet. Under rubriken ”Sverige går som tåget” (en måhända olycklig metafor) citerade tidningen Affärsvärlden den senaste konjunkturrapporten från OECD som bedömer att Sveriges ekonomi väntas växa med stöd av låga räntor och stigande löner vilket lyfter konsumtionen och inflationen. Sysselsättningen fortsätter att växa och arbetslösheten sjunker från 7,7 procent till 7,3 procent 2016 och 6,7 procent 2017.
Och i december handlar vi julklappar för 16 miljarder kronor. Ljusa tider alltså?
Nej, förstås inte. Personalen på Migrationsverket har tvingats byta om till superhjältar, det saknas sängplatser, kommuner har det tufft, det krävs politiska lösningar för utbildning, bostäder och arbeten. EU måste sluta vara lamslaget. Det är komplicerat att hjälpa flyktingar i nöd. Men Sverige sjunker inte. Den mediala och politiska alarmismen har spridit paranoia.