SSU:s förtjänst att vi förlorade Norge
Folkomröstningen hölls i slutet av sommaren, den 13:e augusti 1905. Bara 3 519 norrmän röstade för att bevara unionen med Sverige – det var en halv promille.
I Stockholm gnisslade militären och kungahuset tänder av ilska.
Men de hade i praktiken gett upp.
I Fred med Norge (Murbruk förlag 2015) berättar arbetarrörelsehistorikern Kalle Holmqvist om vad som kunde ha hänt i stället.
Sverige invaderade
Det var ingalunda självklart för den svenska överheten att acceptera ett fritt Norge och många hetsade för krig.
Den svensk-norska unionen var ett resultat av Napoleonkrigen. Eftersom Sverige var på den vinnande sidan mot Danmark bestämdes att danskarna skulle lämna ifrån sig Norge.
Men norrmännen ville ha ett eget land.
Sverige invaderade då Norge med 45 000 krigsvana soldater. Det var över på tre veckor.
Men mot slutet av 1800-talet hade spänningarna blivit för stora och 1895 bröt relationerna mellan den svenske kungen, Oscar II, och norska Stortinget samman. Sveriges riksdag fördubblade krigsanslagen och gav kungen och regeringen fullmakt att gå till militärt angrepp.
På första maj i Stockholm 1895 dundrade socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting mot överhetens ”upphetsningar till brodermord” och sa att om ”det förfärliga värkligen bli allvar” så kan någon komma på tanken att avfyra ”en kula utan order” för att stoppa slakten.
Storstrejk mot kriget
Det var ett indirekt hot.
Branting dömdes till tre månaders fängelse men Högsta domstolen sänkte straffet till böter.
I oktober samma år enades kungen och Stortinget om en ny regering och krigshotet blåstes av.
Men i den socialdemokratiska ungdomsrörelsen, dåtidens SSU, insåg man att det bara var en tidsfråga. En landsomfattande kampanj inleddes, kampen mot militarismen blev central för den unga rörelsen.
Och 1905 blev det skarpt läge igen. Norge förklarade sig fritt och den konservativa pressen hetsade åter för krig. Den 11 juni inledde SSU sin kongress med att läsa upp ett brev från det norska socialdemokratiska ungdomsförbundet, dagens AUF, och sjöng Norges nationalsång.
Kongressen beslutar att hota med storstrejk om överheten gjorde allvar av krigsplanerna. Man uppmanar de värnpliktiga att vägra inställa sig vid en mobilisering. Dessutom säger man att om Sveriges ungdom trots allt beväpnas så ska gevären inte riktas mot norrmännen.
Det skulle betyda myteri.
Kongressens beslut trycks i tidningarna och över 100 000 flygblad delas ut.
Hoten är på största allvar. Sverige har en värnpliktsarmé som är helt beroende av fungerade järnvägar, försörjning och militärindustri. Om arbetarklassen vägrar samarbeta fungerar ingenting.
Den sommaren kunde kriget ha kommit men kungen, regeringen och militären vågade till slut inte.
Den 23 september 1905 upplöses den svensk-norska unionen i Karlstad. Att de svenska gevären aldrig marscherade västerut är fortfarande en av arbetarrörelsens största utrikespolitiska segrar.
Oscar II ändrade sitt valspråk från ”Brödrafolkens väl” till ”Sveriges väl”.
Sen var det över.