Är vi just nu vittnen till upplösningen av väst ?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-02-15
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
I dag demonstrerar medborgare världen över mot USA:s planer på ett krig mot Irak. Också här i Sverige är vi många som vägrar låta Bush, Blair och Berlusconi diktera vår framtid.
Är vi som protesterar anti-amerikanska? Från borgerliga ledarskribenter vevas det gamla temat om vänstern som USA-hatare. Expressens politiske redaktör påstår att kalla kriget-tänkandet går igen. Han själv har dock numera förstått att USA är gott medan Sovjet stod för ondskans imperium.
Jaha. Till skillnad från PM Nilsson har jag aldrig någonsin sett Sovjet som ”det goda”. Inte heller ser jag USA som något ”ont”.
Problemet är just detta tänkande i ont och gott, i fiender och vänner. Idén att älska eller hata ett land är märklig. Det är den amerikanska politiken vi kritiserar, inte Förenta staterna. Det är Bush-regimen understödd av den kristna högern med en världsbild som med Göran Rosenbergs ord ”inte bara vill göra om världen efter eget huvud utan som också kräver av omvärlden att den gör USA:s huvud till sitt” vi ifrågasätter.
Efter murens fall försvann öst och hotet från kommunismen. Kanske är det vi nu bevittnar – konflikterna inom Nato, splittringen i EU och krisen inom FN – upplösningen av ”väst”?
I ”The New York Review of Books” skriver Timothy Garton Ash om spänningarna mellan Europa och USA. I femtio år kämpade USA och ett växande antal europeiska stater tillsammans först mot nazismen och sen mot kommunismen. Detta var glansperioden för ”väst”. Under kalla kriget handlade det gemensamma transatlantiska projektet om att bekämpa Sovjetkommunismen. Det fanns en klar och tydlig fiende.
Så är det inte längre.
Ash hänvisar till en artikel i ”Foreign Affairs”, skriven av Owen Harris, som efter murens fall förutspådde försvinnandet av ”väst” som geopolitiskt begrepp. Europa var den centrala scenen under andra världskriget och under kalla kriget, men är inte i centrum för dagens ”krig mot terrorismen”.
Själva definitionen av vem som är terrorist är inte entydig. Det visar svårigheterna inom FN och EU att skapa enighet runt terrorismbekämpningen. Den enes befriare kan vara den andres terrorist.
Terrorhotets politiska grund ligger framförallt i Mellanöstern, i Israel/Palestina-konflikten. Till denna konflikt har Europa och USA helt olika förhållningssätt. EU stöttar uppbyggandet av en självständig palestinsk stat medan banden mellan USA och Israel är starka. ”Sovjetunionen enade västmakterna. Mellanöstern splittrar dem”, konstaterar Ash.
Faktum är att det kalla krigets upphörande också skapat en legitimitetskris för FN. Ännu präglar kalla krigets världsordning säkerhetsrådet – de gamla öst- och västmakterna har sin vetorätt. Den stora del av världen som USA pekar ut som ”ond” finns knappt representerad. Därmed kanaliseras inte den nya tidens konflikter i FN-systemet.
I spillrorna av öst och väst håller en ny världsordning på att skapas. Europa söker sin identitet. Globaliseringsrörelsen formar ett kosmopolitiskt etos. Tillsammans med många amerikaner protesterar vi i dag mot den enda supermaktens imperiebyggande.
Krigets logik skapar ingen gemensam säkerhet.