Var god vänta på EMU-omröstning

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Offren för euron får oss andra att tvivla

helskärm

Göran Persson reste hem till Katrineholm den 1 maj 2003. I hemstaden berättade statsministern om EMU. Om folket sa ja till myntunionen och den europeiska valutan skulle belöningarna bli rikliga. Hyrorna kunde skäras ned med flera tusentals kronor, antalet jobb skulle växa över hela landet och för landets självständighet väntade gryning.

Hela arméer av PR-agenter, inhyrda av de stora partierna och betalda av privata näringslivet, predikade den sortens budskap. Väljarna sa nej, bland dem fanns 68 procent av LO:s medlemmar.

EMU-systemet, under några år överraskande stabilt, sänks nu mot dollarn och slits sönder av sina egna motsättningar, en formulering lånad av den klarsynte Karl Marx. I EU:s centrum, särskilt då i Tyskland, råder ordning. I periferin, för länder som Irland, Spanien, Portugal och Grekland, öppnar EMU-reglerna däremot den ekonomiska avgrunden. EU-kommissionens råd för ekonomiska och finansiella frågor uttrycker allvarlig oro för eurozonen; förtroendet för euron är hotat.

Giorgos Papandreou, Greklands socialistiske premiärminister, fick nyligen ärva en ekonomi med en statsskuld, större än hela landets bruttonationalprodukt, med ett skenade budgetunderskott och en arbetslöshet som ligger nära den gräns där desperation övergår i hårda, kanske revolutionära, konflikter.

Irland, sinnebilden för alla nyliberalers dröm om tigerekonomi, räknar in ett produktionsfall på över tio procent och skär drastiskt sönder sociala trygghetssystem. Samtidigt som lönerna urholkas mot existensminimum. I Spanien står väldiga byggnadsprojekt, halva städer rentav, som tomma katedraler i öknen. Fastighetsbubblan har spruckit och arbetslösheten vuxit till över fyra miljoner. Regeringen, socialistisk, tvingas möta recessionen med skattehöjningar och sociala försämringar.

Krisländerna, där många medborgare överlever genom växande svarta och gråa marknader, är offer för det ekonomer kallar det gemensamma valutasystemets asymmetriska chocker. Relativt fattiga länder, söndersargade av finans- och fastighetskapitalet, måste helt enkelt anpassa sig till EMU:s rigida balanskriterier och till ränteregler, anpassade till Tysklands behov, dock katastrofala för Spanien som borde ha väsentligt högre ränta.

Grekland kan inte få välbehövliga lån till anständig ränta. Ratinginstituten varnar; Grekland är opålitligt för kapitalet.

EMU-systemet övervakas av den europeiska centralbanken, ECB – en tjänstemannainstitution med uppgift att garantera ekonomisk balans och låg inflation. Uppdraget sköts med pedagogisk noggrannhet, utan tyngande sociala hänsyn. ECB är underordnad finanskapitalets behov av säkra spelregler och gynnsam avkastning.

Bank- och finanskapitalet har därmed kunnat glädja sig över stor välvilja och generositet. Miljarder har vräkts in i bankerna för att sanera den världsomspännande kris det privata banksystemet själv skapat. Löntagarna betalar priset. I Spanien måste någon miljon arbetslösa leva på 4 000 i månaden och i Frankrike blir under året en miljon arbetslösa helt utan arbetslöshetsersättning. Däremot går aktiehandeln allt bättre. Kurserna svindlar uppåt.

Krisländerna kan egentligen bara anpassa sig till EMU-reglerna genom sänkta löner eller upprivna välfärdssystem. Ja, de kan ju driva fram en massutvandring av de egna medborgarna: Men det är kanske inte att rekommendera, skriver Martin Wolf i Financial Times och Le Monde. Wolf, briljant ekonom och vanligtvis guru för EU:s elit, driver grymt och effektivt med hela EMU-systemet.

Den främste svenske EMU-experten, Lars Calmfors, tycks instämma. Han hittar inte ett enda ekonomiskt eller politiskt argument för svenskt EMU-medlemskap.

Men tycker ändå att Sverige bör gå med – av solidaritet med alla de européer som drabbas av EMU. Vi, som tjänar så mycket på att inte hålla euron, bör dela med oss åt de mindre lyckligt lottade, offren för euron, resonerar han.

Inget direkt dräpande argument att hugga till med under en framtida folkomröstning. Prognosen är därmed given: Ingen folkomröstning det närmaste decenniet.