Långsamhet smittar – och provocerar

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Jag flanerar i vårsolen efter predikan i Storkyrkan denna palmsöndag. Människor sitter på parkbänkar, stentrappor och på varenda liten gräsplätt och lapar sol.

Det är som om hela Sverige stannar upp och njuter när solen tittar fram.

Jag kommer att tänka på dagen då jag gick väldigt långsamt.

Vi hade en övning på Pastoralinstitutet (där jag studerar) som kallas ”exposure”. Det är en sorts omvärldsanalys som går ut på att erfara och känna snarare än analysera. Det handlar om att utsätta sig för utsatthet.

Vi ägnade dagen åt att var för sig, ensamma gå runt i centrala Uppsala och ta in människor och omgivningar i vårt medvetande.

Vi skulle gå mycket långsamt.

Det var fysiskt svårt. Kroppen och huvudet är inställda på att gå snabbt. Dagligen rusar vi genom livet. Inte minst vi stockholmare är vana vid storstadstempot där vi springer till pendeltåg och t-bana.

Jag fick verkligen anstränga mig att gå sakta, fick liksom tala till benen att ta det lugnt. I början kändes det dumt och jag vågade knappt titta på folk.

Den långsamma människan möts med skepsis. Hon betecknas som en avvikare i vårt stres­siga samhälle.

En man undrade om jag mådde dåligt.

–?Nej då, jag har bara gott om tid, svarade jag och mannen skakade på huvudet och skyndade vidare.

När jag gick långsamt utmed Fyrisån kom en kvinna upp vid min sida och frågade om det hade hänt något.

–?Nej, inte vad jag vet, svarade jag.

–?Du ser så ledsen ut, svarade kvinnan.

Smått generad över denna omtanke förklarade jag att jag mådde prima men att jag bara hade osedvanligt gott om tid.

Kvinnans ansikte förvandlades till ett levande frågetecken.

Nutidsmänniskan har oftast inte tid.

Den som har tid kan helt enkelt inte vara riktigt klok.

Efterhand som jag kände mig alltmer bekväm i min långsamma gång växte självförtroendet. Jag reste upp huvudet, vågade möta folks blickar och skred fram med viss värdighet.

Plötsligt märkte jag att jag hörde ljud mycket tydligare. Kunde höra fågelsång mitt i stadens larm.

På något förunderligt sätt tycktes också min långsamhet smitta av sig. Människor som passerade mig på trottoaren slog av på farten. Det var som om de fick en sorts tankeställare: Jovisst, jag kanske också borde gå lite sakta, jag har ju egentligen inte bråttom??

Till slut gick vi där tillsammans mycket långsamt på en trottoar i centrala Uppsala i någon sorts tyst överenskommelse om att trotsa jäkten.

Vi blev en motståndsrörelse för några minuter.

Kanske skulle vi bilda strosandets syskonskap som alternativ till stressen?

Vid ett övergångsställe kom en bil i snabb fart och tvärstannade för att släppa över mig. I bilen satt en herre i kritstrecksrandig kostym.

När jag gick över gatan i mitt mycket långsamma tempo kände jag irritationen växa bakom bilrutan. Den rivstart som mannen sen drog i?väg med var inte nådig.

Under min stillsamma vandring i Uppsala blev det tydligt hur det mesta i samhället är anpassat för den snabba, jäktade människan.

Att gå sakta när det är grönt ljus går inte. Jag hann knappt till hälften av gatan förrän signalen slog om till rött och bilarna började tuta på mig.

Stackars alla gamla eller handikappade som inte kan gå så fort.

Påskveckan har nu inletts. Stilla veckan, som den kallas.

Slå av på farten. Ta dig tid för livet så att du inte missar det.

Helle Klein