Mörkret sänker sig över Mellanöstern
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-04-12
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Långfredagens golgatavandring går inte längs Via Dolorosa i Jerusalem utan sker i Hebron på Västbanken. Jag går sakta genom gränderna i den urgamla staden. En strid ström av palestinska män är på väg till fredagsbön i moskén. Ovanför allas våra huvuden ligger högar av gamla sopor, matrester, burkar och toapapper.
Den israeliska militären har satt upp nät över de smala gränderna på grund av att de israeliska bosättarna som bor mitt i staden men på höjden över Gamla stan slänger ner sina sopor på gatorna. Näten fångar skiten.
Bilden är surrealistisk. Här går de muslimska männen snyggt uppklädda i en sorts tunnlar där taken består av sopor. Det luktar förfärligt, särskilt de stora bitarna av gammalt rått kött som slängts ut. Så visar de israeliska ockupanterna vad de tycker om palestinierna.
Väl framme vid trappan upp till moskén måste män, kvinnor och barn gå igenom en säkerhetskontroll där unga israeliska militärer pekar med gevär mot dem. Ännu en kontroll tar vid när de kommit upp till ingången till moskén.
Den förnedrande golgatavandringen sker om och om igen, varje dag, i det palestinska samhället.
Hebron var en gång i tiden ett sprudlande affärscentrum, den viktigaste storstaden på Västbanken. I dag har de flesta affärerna slagit igen. Israelisk militär har tvingat dem – ”av säkerhetsskäl” som det så ofta heter. Men ofta har det varit frivilligt för att det helt enkelt inte lönar sig att ha öppet. Alltför få kan komma och handla när staden ideligen stängs av med taggtråd, militära vaktposter, gatuavspärrningar och checkpoints. Det öronbedövande affärslivet på Al-Shuhadagatan har tystnat.
Arbetslösheten är hög och de sociala problemen många. Ockupationen har både sitt mänskliga och ekonomiska pris.
Hebron är en speciell stad. Det sägs att Abraham tog sin Sara hit och köpte familjegraven. Moskén ligger över Abrahams grav. I och med Israels ockupation 1967 byggde judarna en synagoga i moskén. ”Abraham är vår”, hävdar både muslimer och judar, ja för den delen de kristna också. Abrahammoskén/synagogan har två ingångar. Muslimerna går in i den västra ingången och judarna i den östra.
Det kunde ha blivit en symbol för samexistens och fred, men konflikten mellan israeler och palestinier är nog som mest tydlig just här i Hebron. 1994 gick en judisk extremist vid namn Goldstein in i moskén och sköt ner flera palestinier. Israeliska militären svarade genast med att stänga av hela staden och införa utegångsförbud – så drabbades palestinierna dubbelt upp.
Bosättarna har unikt nog slagit sig ned mitt i staden. Dessa omkring 200 fanatiska judar vaktas av flera tusen israeliska soldater. Utanför Hebron ligger Kiryat Arba med ungefär 6 000 bosättare, också de väldigt extrema.
I och med Osloavtalet bestämdes att Hebron skulle delas in i två zoner, den ena delen skulle lyda under palestinskt styre och den andra under israeliskt. En internationell övervakningsstyrka TIPH (Temporary International Presence in the city of Hebron) sattes att bevaka att ingen av parterna bryter mot avtalet.
– Vi är nog det enda som finns kvar av Osloavtalet i dag, säger Roar Sörensen som arbetar för TIPH.
De båda parterna, Israels regering och Palestinska myndigheten, har inbjudit sex länder att stå för övervakningen: Sverige, Norge, Danmark, Italien, Schweiz och Turkiet. Tolv svenskar arbetar för TIPH.
De patrullerar utan vapen men är utrustade med digital kamera och videoutrustning för att skriftligt och bildmässigt dokumentera när övergrepp sker mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna.
Rapporterna skickas till parternas regeringar och till medlemsländerna. Frågan är vad som händer sedan. Inte mycket tycks det. Trakasserierna fortsätter och bosättarnas expansion pågår för fullt.
– Jag känner som jude och israel ingen som helst samhörighet med judarna i Hebron, förklarar Jonathan Shapira, före detta flygkapten inom det israeliska flygvapnet, när jag träffar honom en kväll i Shefayim-kibbutzen. Han bestämde sig en dag för att vägra acceptera order som gick ut på avrättningsaktioner mot palestinier på ockuperade territorier.
Uppvaknandet var smärtsamt, men plötsligt insåg han att han var en del av ockupationen, en del av ett kriminellt system. Det stred helt mot de värderingar han hade lärt sig som barn och under sin pilotutbildning. Därför blev han en av de omtalade ”vägrarna”, Refuseniks.
– Mina landsmän, israelerna, har så mycket blod i ögonen. De ser bara palestinierna som självmordsbombare och terrorister. De ser inte den dagliga terror som sker mot palestinierna på Västbanken och i Gaza, förklarar Shapira och konstaterar att han just nu inte ser något hopp.
Långfredagsmörkret sänker sig över Mellanöstern. Uppståndelsens morgon tycks ännu dröja. Ändå spirar hoppet i enskilda människors engagemang. Alltfler modiga israeler gör som Jonathan Shapira och vägrar lyda ockupationsmakten. Refusenik-rörelsen ökar.
I Hebrons misär kämpar Emad A Hamda och hans kollegor inom HRC, Hebron Rehabilitation Committee. De restaurerar och rustar de övergivna husen i den gamla stadskärnan.
– Vi vill ge människor modet att flytta tillbaka. Så bygger vi för framtiden, säger Hamda och tillägger att arbetet också är ett led i att skydda bostäderna från att bli ockuperade av bosättare.
Svenska Sidapengar stöttar projektet. Palestinska familjer erbjuds att flytta tillbaka mot att de får 5 års fri hyra och hög boendestandard. Innan den andra Intifadan bröt ut stod ungefär tusen personer på väntelistan för att få flytta in.
I dag är situationen en annan. Med ständiga utegångsförbud, avspärrningar, trakasserier och militär övervakning är det inte så lätt att få någon att bosätta sig i centrum.
Ändå pågår renoveringarna för fullt.
Palestiniernas enda maktmedel är att aldrig ge upp. De bygger vidare ur ruinerna från ockupationsmaktens framfarter. Och i långfredagens mörker sipprar trots allt en strimma av ljus in.