Kvinnan är uppdelad i kroppsdelar
24 NOVEMBER 2013. Kvinnor och kroppsideal
Vi verkar ha haft en debatt om kvinnliga kroppsideal den senaste veckan. Karl-Johan Karlsson, politisk reporter på Expressen, skrev en text om att tjejer inte borde svälta sig. Killar gillar ju ändå kurvor. Killar gillar även höfter. Och antagligen även bröst.
Folk rasade. Vem var Karl-Johan Karlsson att uttala sig? Det enda han gjorde var ju att ersätta ett kroppsideal med ett annat. Kate Moss med Beyonce. Jackie Kennedy med Marilyn Monroe. Och blir Kim Kardashian verkligen en sund förebild bara för att hon har stor rumpa? En rumpa som rent hypotetiskt skulle ge Karl-Johan Karlsson lite ”att ta i”?
Det var smal mot kurvig och den vanliga diskussionen om kvinnliga kroppsideal samt behovet av att frigöra sig från dem.
Alla menade säkert väl, men helt ärligt: Vad pratade de om?
Det var länge sedan vi över huvud taget hade ett kroppsideal. Kvinnan är sedan länge uppdelad i kroppsdelar. Vi reducerar inte längre kvinnor till deras kroppar. Eftersom kvinnan inte längre har någon kropp.
Hon har bara delar av en kropp.
Vad jag menar?
Med ett ord: ”sidotutte”.
”Sidotutten” eller som den heter på orginalspråk ”sideboob” är det enda i hela västvärlden som är mer jagat än Edward Snowden. Medier är besatt av att fotografera kända kvinnors byst från sidan när de bär lösa klänningar. Hittar man något som guppar ringar man in det med en röd penna: ”haha, sidotutte!”
Det är skolgårdsmobbning upphöjd till bildjournalistik.
För några år sedan handlade det om bröstvårtor. Varje uppsättning kläder som en känd kvinna bar offentligt – oavsett om hon hämtade Oscarstatyetter eller barn – diskuterades utifrån om och hur man kunde se hennes bröstvårtor.
Kändisjournalistiken uppfinner hela tiden nya kroppsdelar att jaga på detta sätt. Vem visste till exempel att man skulle oroa sig över sina eventuellt tjocka vrister? På tabloidengelska finns det emellertid ett ord för det ”cankles” och Hillary Clinton ”lider” tydligen av ”problemet”.
Jag har svårt att se hur en kvinna som av allt att döma förbereder sig för att kandidera till president har tid att ”lida” eller ens ”tänka” på sina vrister.
Men om det står i tidningen så.
En period var alla besatta av knän.
Det var efter att Demi Moores knäskålar hade ”avslöjats” som hängiga. Favoritgenren är just denna: Att blottlägga ”fel” hos kvinnor som byggt sin karriär på att vara perfekta.
”Titta Madonnas händer ser JÄTTEGAMLA ut”, ”Julia Roberts har också celluliter”, ”Kate Middleton har rynkor i pannan”, ”Kim Kardashian har små, små hårstrån nedanför hårfästet”.
(Fråga mig inte om det sistnämnda, men det är en riktig artikel)
Förra året publicerade European Journal of Social Psychology en studie som visade hur både män och kvinnor betraktar andra kvinnor som just en uppsättning av bitar.
Mäns kroppar däremot betraktas som en helhet.
Vad detta gör med kvinnor är långt farligare än smala modeller på catwalken, eller kurviga modeller i Karl-Johan Karlssons huvud. Det berövar oss nämligen på våra kroppar. Vi får lära oss att vi är en uppsättning ”problemområden” och vi får lära oss att se på oss själva och andra kvinnor på detta sätt.
Det stora problemet är därmed inte nakna kvinnokroppar i medierna, eller smala, eller kurviga kvinnokroppar i medierna, problemet är den fullständiga bristen på kvinnokroppar.
Att kvinnan inte får skildras som en kropp utan bara som kroppsdelar. Kroppsdelar som alla har rätt att bedöma.
Genren ”Dagens outfit” som är så definierande för vår tid: Bilder eller bildspel på nätet av kända kvinnor i olika uppsättningar kläder handlar alltför ofta inte om kläder, utan är ett sätt att prata om just kroppsdelar. ”Nyheten” här i Aftonbladet är inte Malin Åkermans läderkjol, utan hennes ben. Kommentarer på kända bloggares bilder följer samma mönster.
Varje dag får vi lära oss att kvinnokroppen är kroppsdelar och att dessa kroppsdelar är något att hitta fel på. Självklart kommer unga kvinnor att överföra synsättet på sig själva. Samtidigt får de höra att de ska ”älska sin kropp”. Problemet är att de inte har någon.
Hela detta fokus skapar unga tjejer som är besatta av sin egen person.
Tjejer som gråter för att de ”känner sig fula” och på riktigt har fått lära sig att det är det värsta man kan vara.
Sådana tjejer kommer inte att kunna förändra världen – vilket förstås är hela poängen.
JK Rowling, som skrev böckerna om Harry Potter, har beskrivit hur kommentarer om utseende uppfattas som det elakaste man kan säga till en kvinna.
”Är ’tjock’ verkligen det värsta en människa kan vara? Är ’tjock’ värre än ’hämndgirig’, ’avundsjuk’, ’ytlig’, ’fåfäng’, ’tråkig’ eller ’elak’?”
Svaret är naturligtvis nej. Men det är inte vad unga tjejer får lära sig.
Jag fick själv ett mejl häromdagen från en man som klagade över formen på min överläpp.
”Tack för ditt mejl men det är inte mitt jobb att se perfekt ut – det är mitt jobb att skriva och tänka”
Vi måste lära unga tjejer att vara mer kritiska mot medierna och mindre kritiska mot sig själva. Varje sådant projekt måste börja i att ta tillbaka kvinnokroppen.
Från alla som vill stycka upp den, dela upp den och betygsätta den.
De har ingen rätt till det.
Se, där har vi alla något ”att ta i”.