Vem ska försvinna i de svarta hålen?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-03-05
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Om pappa ville ge ja’ en femöring, vet mamma? Helt omotiverat rann den gamla barnvisan upp i huvudet när jag hörde socialminister Lars Engqvist påminna om de nio kanonmiljarder som vården fått av försvaret. Det var centern och socialdemokraterna som år 2000 enades om att dra ner på krut och kanoner till förmån för vård och medicin.
Pengarna har haft effekt, försäkrade Engqvist.
Men vart har de tagit vägen? undrar jag. Vårdköerna har inte minskat, bristen på allmänläkare består, landstingen tvingas skära ner på sängar, sjuksköterskor och vårdbiträden.
Ligger miljarderna kvar hos försvaret? Där är utgifterna fortfarande över 40 miljarder trots att försvaret bara får kosta 36 miljarder.
I årsredovisningen för 2003 gapar förstås (som vanligt) ett stort svart hål. ÖB har levt 5–6 miljarder över sina tillgångar. Besparingarna har aldrig genomförts.
Men statsminister Persson bryr sig inte om svarta hål. Han har utlovat nya ”femöringar” från försvaret på så där 2–3 miljarder nästa år. Den här gången är det polis och åklagare som ska få försvarspengarna för att de också har kö – av ouppklarade brott.
Det är svårt att navigera bland de svarta hålen men man kan se att det finns något gemensamt hos sjukvården och försvaret.
Samma svarta hål, samma obegripligt lagbundna kostnadsutveckling trots stolta planer på effektiviseringar här och tuffa besparingar där. Ny forskning, ny kunskap kräver nya metoder, mer avancerad materiel, nya mediciner. Tekniken utvecklas, liksom administratörerna med reglerad befordringsgång. Det är bara människorna i fronten, de som ska göra jobbet, som blir färre.
Försvaret har 2 500 majorer trots att det bara finns en handfull chefsbefattningar på den nivån. Ett sätt att fixa automatiska löneökningar. Officerarna har också ett generöst system med ”särskild pension”. 2 219 officerare över 55 år har tagit den chansen. Totalt beräknas avvecklingen av yrkesofficerare och civilanställda under perioden 2000–2009 kosta över 7 miljarder, läser jag hos Försvarsmakten.
Minns ni vårdskandalen på sjukhuset i Torsby i Värmland? I veckan såg jag i en notis att sju relativt harmlösa recept är vad som återstår att lägga den falske doktorn till last, när allt utretts. I Torsby hade de varken råd med eller fick tag i behöriga läkare.
Svensk sjukvård tillhör de läkartätaste i världen men doktorerna hinner inte ägna mycket tid åt patienterna, mer åt administrationen. Bristen på allmänläkare är skriande.
Kan det bero på att vi har desto fler specialistdoktorer, vilket automatiskt gör dem till överläkare med 4 000–5 000 kronor mer i lön trots att det inte alls finns överläkartjänster till alla?
Vi har för många sjukhus och för många specialistläkare och för få patienter. Det har vi därför att människor känner trygghet när de har ett ”eget” sjukhus nära. Och därför att det är en stor arbetsplats som behövs på många orter av sysselsättningsskäl. Frågan är om vi ska ha en god sjukvård – eller sjukvård som regionalpolitik?
Samma sak medförsvaret. Det är alldeles för stort med alldeles för många officerare på alltför många platser där försvaret behövs mest av sysselsättningsskäl.
Ska vi ha ett krigsdugligt försvar eller ett försvar av regionalpolitiska skäl?
Färre sjukhus och färre förband kunde minska en del svarta budgethål – men det är inte så lätt att välja. Någon sorts ”hål” blir det alltid.