Nyvänstern motar bort fascismen
Ett politiskt landskap som helt har förändrats, en ekonomi i spillror och ett plågat folk.
På söndag går Grekland till val – det fjärde på fem år – och vänsterradikala Syriza kommer med största sannolikhet att vinna.
Sedan i maj 2014 har det varit störst i varenda seriös grekisk opinionsmätning som genomförts. Det är inte så illa för ett parti som för två år sedan
inte var ett parti, utan en vildvuxen koalition av olika rörelser och partier.
Fortfarande består partiet av socialister, kommunister, miljöaktivister och feminister i en salig blandning. Men det har en ekonomisk politik som är keynesiansk snarare än marxistisk och en retorik som är mer nationalistisk än vad europeiska vänsterpartier brukar ha. På dagstidningarnas ekonomiredaktioner och i affärspressen mullrar det.
Vad kommer Syrizas förväntade storseger på söndag att betyda för Europas ekonomi och för euron?
Det är måhända cyniska frågor, men faktum är att de är tätt förknippade med partiets framgångar.
Efter att Grekland anslutit sig till eurosamarbetet – genom statsfinansiella trick – strömmade pengarna in.
Internationella banker lånade glatt ut till ett land som nyss betraktats som Europas fattigaste. En veritabel köpfest bröt ut, sommar-OS 2004 tömde statskassan men lönerna fortsatte att öka.
Arbetslösheten låg kvar på en hög nivå. Ingen orkade ta itu med skattefiffel och korruption, flera av landets rikaste redare slapp betala skatt.
När Giorgios Papandreous socialdemokratiska Pasok-regering tillträdde 2009 försökte den ta itu med statsfinanserna och erkände tidigare regimers fiffel med den ekonomiska statistiken och brutala budgetunderskott.
Plötsligt insåg finansmarknaderna i vilket skick Grekland var och krisen var ett faktum.
Läxan, trodde europeisk finans- och politikhöger, var att stora underskott leder till kollapsat förtroende hos marknaden och nationell undergång.
Stater som inte genast slutade upp med stimulanser och i stället stramade åt skulle få känna på marknadens vrede. Stora nedskärningar blev universalmedicin i hela Europa.
På få ställen har det känts lika mycket som i Grekland.
Brutala löne- och pensionssänkningar, slaktade förmåner, drastiska skattehöjningar och ett samhälle satt på sträng svältkur. I boken ”The body economic: Why austerity kills” visar forskarna David Stuckler och Sanjay Basu hur de senaste årens nedskärningspolitik drabbat den grekiska folkhälsan.
Sedan 2011 har antalet hiv-infektioner ökat med 200 procent och för första gången på årtionden har Grekland haft stora malariautbrott. Det råder skriande personalbrist i sjuk- och hälsovården, det saknas medicin och utrustning, sjukhus och vårdcentraler har fått stänga.
Enligt en FN-rapport har hemlösheten i Grekland ökat med 25 procent sedan 2009. Nästan hälften av alla barn lever i fattigdom. I ett land där drygt 10 miljoner bor är 1,3 miljoner arbetslösa – värst drabbade är kvinnorna. I dag lever var tionde grek i extrem fattigdom.
Det här var priset landet betalade för problem generationer av politiker skapat och inte tagit itu med och det var kraven för de räddningspaket som Internationella valutafonden, IMF, EU-kommissionen och Europeiska centralbanken, ECB, betalade ut.
”När vi går igenom vad vi har gjort finns det absolut saker som vi borde ha gjort annorlunda”.
Så skrev IMF:s Poul Thomsen i en rapport om hur den nedskärningspolitik man ordinerat grekerna faktiskt fungerat.
IMF konstaterade att man varit för optimistisk om utsikterna för grekisk tillväxt och att man borde ha haft större fokus på att skriva av landets skulder. Det var snart två år sedan.
När Grekland gick in i besparingsprogrammen var statsskulden 120 procent. Drygt var tionde grek var utan jobb. I dag är tre av tio arbetslösa och statsskulden ligger på 160 procent.
Ekonomin krymper, människor lider.
Det är mot den här bakgrunden vänsterpartiet Syriza och deras ordförande Alexis Tsipras rusar mot en valseger på söndag. Tsipras lovar att omförhandla lånevillkoren med EU, ECB och IMF och att arbeta för att landets skulder avskrivs. Nedskärningspolitiken är det slut med och pengarna ska i stället gå till offentlig konsumtion och skattesänkningar för de sämst bemedlade för att få fart på ekonomin. Tsipras lovar grekerna minimilöner, höjning av pensionerna och matkuponger till de fattiga.
Finansmarknaden varnar för sänkt kreditbetyg, banker ratar statspapprena och det sägs att bankkonton töms av rädsla för att besparingar ska gå upp i rök.
Kommer låneräntorna att skena?
Kommer börsen att krascha? Kommer Grekland att tvingas lämna euron?
Domedagsprofetiorna slår nog inte in. På Världsekonomiskt forum i Davos har Finlands statsminister Alexander Stubb öppnat för att omförhandla lånen till Grekland, och det är en dramatisk linjeförändring från åtstramningsfundamentalisterna i Finland. I en debattartikel i Financial Times i onsdags lovade Alexis Tsipras att hans regering kommer att hålla statsbudgeten i balans. Några nya nödlån kommer inte att behövas, lovar han, och menar att åtstramningspolitiken Europa tvingats genomleva gynnat extremister och sänkt Europaprojektets trovärdighet.
Europas ledare kan inte längre låtsas som om ensidig nedskärningspolitik fungerar. I krisens spår har vi fått se hur folkvalda politiker ersatts med teknokrater. I fjol åkte i princip varenda etablerat parti i EU på en örfil när väljarna röstade till Europaparlamentsvalet. I Grekland fick nazisterna i Gyllene gryning stöd av nästan tio procent av väljarna. Nu backar partiet och det utmanar vår föreställning om att en ekonomisk kris nästan ödesbestämt gynnar extremhögern. I konflikten om vem som har bäst förklaringar till krisens orsaker och lösningar har nyvänstern vunnit över fascismen.
Åtminstone i Grekland.
Om Syriza vinner på söndag kommer det att vara ett tecken på att något har förändrats. Genom att ifrågasätta stålbadspolitiken – och vinna val på det – kommer partiet effektivt visa att Europas politiska konsensus är bruten.