Stefan Löfven har tappat sin känsla
Det har hänt något med Stefan Löfvens sätt att tala om sitt favoritprojekt, ett innovationsråd där direktörer och andra näringslivsrepresentanter ska prata med statsministern om utveckling, export och tillväxt.
I april 2009 vandrade jag genom bandvalsverket i Långshyttan tillsammans med Löfven, på den tiden ordförande i IF Metall. Vi pratade om arbetslöshet, och om de 21 metallare som just sagts upp från valsverket, men också om unik kompetens som riskerade att gå förlorad.
Så var det vintern 2008-2009. På några månader försvann över hundratusen jobb. Regeringen med Maud Olofsson och Anders Borg i spetsen stod helt handfallen.
Tre år senare stod Stefan Löfven på Götaplatsen i Göteborg för att för första gången förstamajtala som socialdemokratisk partiordförande. Det var en vacker dag och mycket folk.
På Avenyn hade krogar och kaféer ställt ut sina trottoarmöbler.
Stefan Löfven talade om sitt innovationsråd för att utveckla industrin. En kontrast mot en statsminister som såg industrin som “basically gone”.
Idén var inte ny. Löfven har lånat den ur en rapport som hans företrädare i IF Metall, Göran Johnsson, och företagaren Carl Bennet publicerade redan 2002.
I Göteborg tog Stefan Löfven avstamp i arbetslösheten och sina egna erfarenheter som ordförande i IF Metall. Många som förlorade sina jobb var - precis som i Långshyttan - Löfvens medlemmar.
Nu ligger det åter varsel i Långshyttan, liksom i till exempel Borlänge och Surahammar. Och erfarenheten från 2008 gäller fortfarande.
Näringspolitiken måste sikta längre än avregleringar och sänkta skatter. Produktivitet och kluster behöver uppmuntras, och samhället måste våga storsatsa på utbildning, infrastruktur och forskning.
Nyligen lovade Löfven tillsammans med näringsminister Mikael Damberg åter att företrädare för näringslivet skulle få en inbjudan från regeringen, nu till arbetet med en ny “exportstrategi”.
Kanske beror det på sammanhanget, delningar i regeringskansliet och namnlösa talskrivare, men det är som om Löfvens känsla för vad det producerande Sverige pratar om ersatts av samma politiska klyschor som präglat det senaste decenniet.
Som ett eko av alla näringspolitiker från Annie Lööf till Sven-Erik Österberg talar de båda ministrarna om globalisering och småföretag, men inte om konkreta åtgärder eller politiskt ansvar.
Det är som det brukar när politiker talar om näringslivet - fluffigt, pretentiöst och en smula nedlåtande på samma gång. Kanske är det inte så konstigt om direktörerna inte är imponerade.
Var finns den sociala vrede som vibrerade under förstamajtalet för tre år sedan? Var finns stoltheten över kompetensen på svenska verkstadsgolv? Och var finns ambitionen att bygga en stark industri ännu starkare?
Var finns svaren till dem som nu varslats i Långshyttan?