Välkommen till regeringen, MP
Att få S att visa ödmjukhet inför andra partier är lite som att lära en hund spela piano.
I morgon börjar Miljöpartiets första vecka som regeringsparti.
Man får hoppas att de firade i helgen, för nu är det roliga nog slut.
För nyblivna statsråden Gustav Fridolin, Åsa Romson, Mehmet Kaplan, Isabella Lövin, Per Bolund och Alice Bah Kuhnke väntar många möten, kristallkronor och viktiga beslut.
För Miljöpartiets riksdagsgrupp däremot väntar insikten att det är ganska tråkigt att vara ett transportkompani för beslut andra fattar.
Miljöpartiets berömda partidemokrati blir intressant att följa, särskilt med personer som Carl Schlyter (MP) som ordförande i EU-nämnden.
Dörrmatta
Efter förra veckans uppgörelser blev Miljöpartiet kallade "dörrmatta" i media. Tidigare språkröret Birger Schlaug skrev att MP riskerar att få betydelsen "Meningslösa Partiet" och tidningen Fokus skrev om "Fångarna på fortet".
Det är lite orättvist.
Men så här kommer det att vara i fyra år. På läktaren sitter ledarskribenter, partiveteraner, ungdomsförbund och massor av andra och gnäller. På allt.
Miljöpartisterna behöver, för sin egen skull, sluta se så förorättade ut varje gång de blir ifrågasatta. Gladast vinner.
Problemet är att det trots allt ligger en gnutta sanning i talet om "dörrmatta".
Svag politik
Miljöpartiet har fått fler ministrar än vad som följer direkt av valresultatet, men mindre genomslag i politiken. Att Förbifart Stockholm byggs och att det saknas datum för kärnkraftsavvecklingen är frågor som kommer att spöka länge.
Partiets enda verkliga seger är liberaliseringen av migrationspolitiken. Det är å andra sida en mycket viktig insats. Minns bara förra S-regeringen med bråken kring flyktingamnestin, de apatiska barnen och när Svenska kyrkan startade påskupproret för en humanare politik.
Den järnaxel som då styrde migrationspolitiken med socialdemokrater och moderater är nu bruten och det är Miljöpartiets förtjänst.
Tunn ministerlista
När det gäller statsrådsposter har Miljöpartiet egentligen bara fått en tung post, Utbildningsministern. I övrigt är de mer symboliska, som vice statsministern, eller med begränsade befogenheter, som bostads- eller biståndsministrarna.
I övrigt har Socialdemokraterna tagit hand om alla tunga poster; finans-, utrikes-, försvar-, social-, näring- och justitieministrarna. Det ger till och med större dominans än Moderaterna hade i den avgående regeringen och det säger en del om hur politiken kommer att se ut framöver.
Ett allvarligt råd till Socialdemokraterna är att ta det lite lugnt i förhandlingarna med sin mer oerfarna partner i framtiden. Svinhugg brukar gå igen.
Alla måste vinna
En av Alliansens viktigaste tillgångar var att de förstod detta. Devisen var: alla ska bidra - alla ska vinna på samarbetet.
Att få socialdemokrater att visa ödmjukhet inför andra partier är kanske lite som att lära en hund spela piano.
Men det måste gå.
Socialdemokraterna är Sveriges största parti, en formidabel politisk maskin där väldigt mycket sitter i väggarna. Om Miljöpartiet inte ska bli uppätna måste de bevara sin egenart.
Suddar de gröna ut sig själva förlorar hela regeringen mycket av modernitet, reformkraft och samhällskritik.
Om Sveriges regering ska bli långvarig måste den vara rödgrön på riktigt, inte röd med gröna fläckar.